My running goals 2015

Since I’ve taking up running I have discovered that I do well with having goals with my exercises, in particular for running. Back when I started out from scratch it was about consistency; staying true to doing at least three runs a week.

Swiftly this evolved into chasing times on distances. One of my proudest moments was breaking the 10K on sub-60. Not bad for an overweight bastard with more than a decade of decandence in the bag!

By then I considered myself more of a runner and less of a jogger, which meant I was ready for a race. So I wanted to finish a race – my first was a 10K, and I was 43 seconds shy from sub-50! Guess what that motivated? Yes, sub-50 on 10K…

Back in racing, I extended the distances. At first I thought Fortsätt läsa ”My running goals 2015”

Att fasta 5:2 – tankar inför första uppföljningen

I slutet av april började jag med intermittent-, också kallad periodisk-, fasta. Då satte jag upp ett mål att testa denna form av antidiet under minst 10 veckor, och dessa har nu förflutit.

Tyvärr var jag inte klipsk nog att boka tid hos läkare för att göra referensmätningar på olika typer av värden, index osv. utan tog mått på vad jag själv kunde: vikt, midjemått och tid på 10 Km löpning. Jag noterade även blodvärdet som noterat från senaste blodgivningen, men det får jag tyvärr återkomma till först när jag får nästa kallelse. Jag har också lärt mig att man numera inte bara mäter midjemått för att konstatera hur mycket illavarslande bukfett man har – man mäter även bukhöjden, när man ligger ner (från golvet till högsta punkten mellan höft och nedersta revbenet). Om den höjden är över 22 cm och dessutom högre än bröstkorgen, då lär man vara i riskzonen.

Imorgon förmiddag, efter en nysprungen mil, ska jag ta uppdaterade mått. Exakt vad som hänt avslöjas som sagt imorgon men så här dagen innan känns det oerhört bra då jag svarat med rejäl viktminskning och förbättrade resultat på löpningen, ganska rejält på bara 10 veckor. Och jag har fått byta till ett äldre skärp runt midjan som är lite smärtare.

I början av juni skaffade jag mig en digital våg (Withings), som jag kliver på morgon och kväll. Förutom vikt mäter den puls, kroppsfett (indikation) och CO2-halten i rummet den står i. En liten app visar tydliga grafer, försöker inspirera och synkar mot andra träningsappar – i mitt fall RunKeeper.

Det kanske kan vara frestande att tokväga sig flera gånger om dagen, och tracka ännu fler värden på exempelvis sömn och blodtryck, men ja vill inte bli en slav under alla appar och mätningar.

Att jag kallar 5:2-fastan för ”antidiet” är min egen ordlek. För mig innebär ordet diet att man noggrant väljer bort viss kost, och delar upp den i god och ond; kolhydrater, fett, animaliskt osv. 5:2-fastan skiter i det, den diskriminerar ALL form av kost lika mycket, under två dagar i veckan, sen kan man äta ”vad man vill” de andra fem.

Det är förstås inte hela sanningen, åtminstone inte för mig. Naturligtvis är jag förtjust i att få äta bacon, glass och annat gott – men det betyder inte att jag vulgäräter under de fem dagarna jag inte fastar. En balanserad kost som funkar för mig är vad jag eftersträvar, gärna kryddad med någon extravagans då och då. En god middag med min familj, Midsommar och andra tillställningar. Till skillnad från andra varianter kan man faktiskt unna sig det.

Att fasta har gått enklare än jag först föreställde mig. Jag märker dock av en del saker som jag får kämpa vidare med:

– Jag får kortare stubin när jag fastar, särskilt på eftermiddagen.
– Jag skiter mindre och mer oregelbundet (men oftast mellan frukost och lunch).
– Jag blir lättare yr när jag reser mig (känns som ett lättare ”blodtrycksfall”).
– Jag snusar mer under fastan.

Stubinen påverka tyvärr mest mina närmsta och käraste, och det är verkligen inget jag vill leva vidare med. Lyckligtvis känns det lite mer hanterbart nu än i början. Men det måste bli ännu bättre.

Den rubbade toalettrutinen kan jag leva med, även om jag föredrar en morgonrutin. Jag gissar att det har att göra med att mag- och tarmsystemet får mindre att göra.

Den lätta yrseln (lugn, jag snubblar inte och faller!) beror troligen på att jag slarvar med vätskeintaget. De fastedagar jag bälgar i mig vatten har jag inte märkt av yrsel, men å andra sidan har toalettbesöksfrekvensen ökat..

Snusningen är ett separat mål som jag ska ta tag i framöver. Jag vet att jag kan klara mig utan, gjorde det under två veckor när vi var på semester utan att någon kom till skada.

Hungerskänslorna får man förstås brottas med, men det har funkat väldigt bra för mig. Det knorrar till i magen kring lunch och middag, men med ett glas vatten, en kort promenad eller något som distraherar försvinner de snabbt igen. Märkligt nog är att jag innan fastan hade betydligt högljuddare mage, som sa till på skarpen kring 11:30, särskilt om frukosten varit liten och mellanmålet obefintligt.

De positiva aspekterna har varit desto fler och mer markanta:

– Ja känner mig piggare, ibland på gränsen till rastlös om kvällarna.
– Jag har gått ner i vikt.
– Jag springer snabbare.
– Jag ”mår” subjektivt bättre, och känner mig mer attraktiv och sexig (i brist på bättre ord).

Dessa aspekter hade sannolikt inte blivit lika tydliga om jag inte tränat lika mycket som jag gör, drygt tre pass i veckan, ibland mer. Mitt förra jag gick ut med hunden någon gång om dagen, och låg sedan mest på sofflocket och var trött.

Men fastan, tillsammans med träningen har onekligen boostat de positiva aspekterna. 1+1=3, som det så klyschigt heter.

Vad gäller den subjektiva upplevelsen är den nog så viktig för välbefinnandet. Att kollegor på jobb spontant säger ”vad smal du blivit”, ”du har gått ner några kilo, va?” och liknande halvsmicker är lätt att falla för. Och helt ok att ta till sig!

Det finns mer att berätta om mitt fasteäventyr, men jag spar en del till senare.