Copyright vs. WGA-registrering

Så du har skrivit ett filmmanus och är sugen på att sälja det. Men hur går man tillväga då?

Inte vet jag. Jag har ännu inte sålt något av mina manus än, men hoppas göra det i framtiden. Det behövs en bra story, bra formatering och annat som gör själva långfilmsmanuset attraktivt att läsa, men utanför pappret börjar det spreta. Det behövs lite mer än ett kanonmanus. Och kanske lite mer än ett kanonmanus och lite tur och en massa hårt arbete…

Jag tänker undersöka olika aspekter av förberedelser som kan vara viktiga att jobba med och vara medveten om, som marknadsföring och representation. Men den första delen av förberedelserna handlar om upphovsrättsskydd.

Skydda ditt verk: WGA- eller Copyrightregistrering

Varför registrera sitt manus? För att undvika stöld är den vanligaste förklaringen, även om det tycks hända oerhört sällan. Men i vissa fall kan producenter eller manustävlingar kräva det för att de i sin tur ska kunna två sina händer ifall det skulle komma en tredje part mitt under produktion (eller efter release) och stämma dem för upphovsrättsbrott, förtal eller liknande.

Kort och gott: cover your ass, cover their ass – och öka chanserna att komma vidare.

Men om manuset är gjort i Sverige och tänkt att produceras där lyder det under svensk lagstiftning. Då utfaller automatiskt verkshöjd och du behöver i lagens mening inte registrera ditt manus någonstans. Fast hur bevisar man då att manuset är skrivet när det är skrivet?

Fattigmansskyddet är att skicka ett förseglat rek.post till sig själv med poststämpel, som innehåller en utskriven kopia på manuset. Sen får man förvara det på bästa sätt i ett bankfack med obruten förpackning. Och helst ytterligare en fysisk på annat håll. Det är inte tydligt om detta sätt verkligen gäller som bevisföring, men kanske räcker det för att avvärja en stämning under en förhandling? Men mitt främsta argument mot detta är att det inte alls är så billigt och enkelt som det utges för att vara.

Brev, porto, utskrift av manuset – i två kopior – och så förvaring på ett brand- och fuktsäkert ställe (helst även inbrottsskyddat osv.) – slutsumman blir minst någon/några hundralappar, och då kan man lika gärna köpa tjänster av aktörer som kan sin sak…

Vilket jag hoppas de kan, de säger ju så. Jag tänker på tjänster som Manusbanken.com erbjuder – som fungerar i samma stil som Writers Guild of Americas (WGA) registreringstjänst. En slags digital förvaltning med oklart juridisk hållbarhet, vars främsta behållning är att de ger sinnesfrid. Som en försäkring.

WGA ja, de har ju också samma typ av tjänst. Varför satsa på en svensk privat registrering, som dessutom tar dubbelt så mycket betalt för ett enda år jämfört med den amerikanska mansusförfattarfackföreningen WGA’s tjänst i USA som bara kostar drygt hälften så mycket men gäller i fem år?

Nu var jag lite orättvis, det blev både äpplen och päron. Manusbanken erbjuder ett megabytepris, så man kan ladda upp väldigt många manus på de 395 kronorna per år som de tar betalt i dagsläget. Och så får man följande:

”(…) stöd, rådgivning och hänvisning till duktiga upphovsrättsjurister om du blir bestulen. Du kan också kalla vår personal/tekniker som vittnen till domstol och som hjälper dig i din bevisning och som styrker vad och när du lade in manus.”

Vad det nu är värt i en domstol. Det finns såvitt jag vet inga prejudikat där en tjänst som Manusbanken vägts in som bevis i en upphovsrättslig tvist. Rätta mig mer än gärna om jag har fel!

WGA (West) å andra sidan tar 20 dollar – per dokument. Priset per dokument vinner alltså Manusbanken. Fast i WGAs fall håller det i fem år, och hur många långfilmsmanus hinner du skriva under tiden? Och så gäller WGA’s registrering för USA, och därmed i filmens Mecka, Hollywood – dit nästan alla manus vill komma en dag. Där väger förmodligen Manusbankens tjänst tunt.

För att registrera ett manus i WGA behöver man inte vara fullvärdig medlem eller ens amerikan – medlemmar får bara en symbolisk rabatt, annars är tjänsten i princip den samma.

(Jag kunde önska att Svenska Dramatikerförbundet hade erbjudit samma tjänst, gärna internationellt i samarbete med WGA (och på EU-nivå), men det är en annan diskussion.)

På WGA’s hemsida framgår det ganska enkelt och tydligt hur man går till väga, allt sker smidigast online och med kreditkortsbetalning. Man laddar helt enkelt upp en PDF av sitt manus, och så sitter det i deras (förhoppningsvis stabila och säkra) förvaring i fem år. Det går att förlänga denna tjänst ytterligare när tiden löper ut, mot en ny avgift.

Men så hittade jag det här klippet. Låt er inte luras av dockan, det är en seriös person bakom med ett upplysande meddelande:

Här föreslås alltså att skippa WGA och använda sig av en riktig copyright-registrering, som för USA görs av myndigheten US Copyright Office, tillhörande Library of Congress.

Copyright-registrering gäller hela din livstid plus 70 år. Det ger rätt att få advokatkostnaderna betalda (oklart för mig om det gäller icke-amerikanska medborgare?) och räknas som ett legalt dokument i amerikanska rättsinstanser, till skillnad från WGA’s registrering som bara gäller i fem år, och möjligen bidrar till en bättre förhandlingssits.

”In a legal sense, there is no benefit to the WGA registration. Period.”

Att registrera sig hos US Copyright Office kostar 40  USD, och görs också lika smidigt över nätet som i WGA’s fall. Som nämns i videon kan vissa producentbolag och manustävlingar kräva WGA-registrering, men det verkar också vara det enda tillfället det är nödvändigt.

Innan man springer iväg och registrerar sig bör man reflektera varför.

Stöld är nog inte den bästa anledningen. För det första ska man först upptäcka att det har skett. Det kan vara en utmaning i sig. För det andra så måste man kunna  bevisa att det skett. Vilket inte är lätt, trots att man har copyrightat sitt verk hos Manusbanken, WGA eller US Copyright Office.

Tänk om manusstölden skett i exempelvis Ryssland? De skiter högaktningsfullt i Manusbanken, WGA och USCO. De lyder inte under deras jurisdiktion. Och allt snack om ”stöd” och ”råd” ger inte mycket tröst när notan för advokater/juridisk stöd kommer, innan ens rättegången börjat, i ett ovisst land.

På WGA kan man registrera dokument som innehåller idéer, synopsis, outlines och treatments också. Det är på gränsen till paranoia. En idé går inte att upphovsrättsskydda! Och det är så rätt att man inte får det heller.

Den bästa anledningen till att man upphovsrättsskyddar sitt verk är att skydda sin kund. De som vill köpa ditt manus, framförallt i stämningstäta länder som USA, kanske känner sig tryggare om verket redan är registrerat. En liten, men ändock kommersiell fördel.

Satsa först och främst dina pengar på att backa upp och förvara dina manus på ett säkert sätt rent fysiskt, ifall din dator skulle krascha, bli stulen eller brinna upp. Först när du verkligen har tagit höjd för den typen av risker anser jag att det är aktuellt att fundera på de juridiska fördelarna att skydda sitt verk mot manusstöld.

Länkar

Att ta emot kritik på filmmanus

Ett öppet brev till de som lägger upp manus och frågar efter feedback.

Det senaste året har jag nästan dagligen läst filmmanus som lagts upp på olika sajter för granskning. Jag har gett feedback, förslag på förbättringar och allmänna kommentarer efter att ha spenderat tid – ibland timmar – på att läsa igenom, tänka och formulera min kritik. Allt har skett under min fritid och jag har aldrig tagit betalt en krona för det. (Huruvida mina kommentarer har varit av något värde får andra avgöra!)

Men jag har inte gjort det av altruistiska skäl. Att läsa och ge kritik utvecklar mitt eget manusskrivande. Jag lär mig av att se andras kritik på samma manus: Vad har jag missat? Hur uppfattade någon annan samma scener och dialog?

Efter ett tag har jag observerat hur olika manusskribenter tar emot feedback. Vissa personer blir förolämpade, andra svarar inte alls, några blir ödmjukt tacksamma, och några visar överdriven tacksamhet. Och detta för kritik som är formulerad på samma sätt! Jag har nu läst så många manus att jag vågar ge  besserwissriga råd till dessa manusförfattare.

Låt oss se på saken ur en läsares ögon.

Vi möts av ett inlägg på ett forum där skribenten frågar efter feedback på sitt verk. Detta är det första intrycket man får av manuset, innan man ens har öppnat det. Gör det inbjudande, gör det intressant och framförallt —

BESKRIV DITT MANUS

Det ska framgå tydligt vad det är för typ av manus. Ett så kallat spec-script är inte samma sak som en shooting draft, ett filmmanus formateras inte likadant som ett TV-manus, och inte alls som ett manus för en teaterscen. Man läser de olika manustyperna på olika sätt.

Om det inte anges vilken typ av manus det är kommer läsaren med all sannolikhet hänga upp sig på den detaljen, istället för att ta till sig berättelsen.

Ett inlägg som innehåller följande gör ett bra intryck:

  • Arbetstitel:
    (En bra titel kan också säga något om manuset.)
  • Antal sidor:
    (Jag har sällan tid eller lust att läsa mer än 10-15 sidor.)
  • Typ av manus:
    (Är det ett Spec-manus, Shooting draft, teatermanus, TV serie-manus osv?)
  • Logline:
    (Om du inte vet vad en logline är, då är ditt manus troligen inte moget för granskning.)
  • En kommentar om specifik feedback som eftersöks
    (Skriver man ingen kommentar kan det antas att feedbacken ska vara allmän.)

Om du har valt att visa bara en del av ditt manus så skriv då ut ungefär var de är i förhållande till akter och eventuella beats/plot-punkter. Vanligtvis postar man de första 10-15 sidorna då de sätter tonen för filmen, temat och introducerar huvudkaraktärerna.

Om du har valt en episod senare i manuset är det lämpligt att introducera karaktärerna och en kort synopsis (max 5-6 meningar) i inlägget. Sätt upp scenen för det som vi kommer läsa, så att säga.

Kontext, jag behöver det
Hur hamnade vi här, med ett tvärflöjtsspelande barn framför en utslagen kvinna?

Nu när jag ser vad det är för manus ökar chansen att jag vill öppna det. Klick, och sekunder senare öppnas en PDF-läsare —

LÄGG UPP MANUSET I RÄTT FORMAT

För visst har du gjort en korrekt formaterad PDF av ditt manus? Inte något specialformat från Microsoft, Libreoffice, OpenOffice eller annat som kräver ett speciellt program i en speciell version för att ens öppna manuset?

Manusprogrammens egna format är inte heller okej. Alla har inte möjlighet att öppna .fdx-filer (Final Draft), .celtx-filer eller andra speciella filtyper. Och alla är inte intresserade av att installera det bara för din skull. Nämnda program har för övrigt möjligheter att spara om manuset i PDF-format. Gör det.

Med .pdf har du störst chans att nå alla, på alla plattformar. Nischa dig inte i onödan.

Okej så vi har manuset framför ögonen, oftast en titelsida. Jag bläddrar raskt vidare till sidan ett, för —

EFTER FÖRSTA SIDAN VET JAG VARTÅT DET BARKAR

Nu ser jag direkt om det är ett nybörjarmanus. Fortfarande utan att ha läst ett ord observerar jag hur långa paragraferna är. Mer än fyra rader i en paragraf skriker på hjälp. Dräller det av CUT TO:s, och andra övergångar i ett spec-script? Bort! Ta bort! Finns det ÖVERDRIVET MÅNGA ORD I VERSALER? Urk. För många scenrubriker? För få? Det säger också något om manusets disposition.

Ett bra formaterat manus är luftigt, det ger en fröjd för ögat innan vi ens börjat läsa.

Det första meningarna anslår tonen. Stavfel och formateringsfel på första sidan kommer att göra att jag blir störd och stannar upp redan här. Kanske ger jag upp. Varför spendera mer tid på en svårläst text, att påpeka korrigeringar på något som författaren borde gjort från början?

STAVNING, GRAMMATIK OCH MANUSFORMATERING

Grammatikpolisen
”Brott lönar sig inte”

Har du letat efter stavfel? Grammatiska fel? Bra! Men gör det igen. Gör det tre gånger till och ta hjälp av stavningskontroller. Att läsa ett slarvigt skrivet manus sticker i ögonen. Är det ditt allra första manus är det förstås svårt att inte göra fel här och var – särskilt på formateringen.

Fast vem bryr sig om att kommentera det viktigaste i en historia, om författaren inte ens anser att de grundläggande delarna är värda att fixa?

Dyslexi ger ingen carte blanche att få stava fel. Det är en utmaning, och det ger dig mer respekt om du lyckas fixa det – med hjälp av stavningsprogram, eller kanske vänner och bekanta som lusläser åt dig – men framförallt ditt eget hårda arbete att få det grundläggande bra.

När den första sidan är slut är jag redan medveten om jag vill vända blad eller inte.

ATT VÄNDA BLAD

Ibland gör jag det fast än att jag redan insett att jag inte vill, men det blir mer och mer sällan. I kontrast till det får de bästa manusen mig att vända blad helt omedvetet. Då läser man något som har ”det”.

Efter ett antal sidor har jag fått mitt första intryck och kanske något jag vill kritisera eller kommentera. Jag samlar ihop detta i en enkel texteditor efter hand och reviderar noteringarna kort innan jag gör mitt inlägg med kritiken.

När man ger kritik anser jag att man bör ge några konkreta exempel ur texten. Naturligtvis bör ens feedback vara så proffsig man kan göra den: stavfel och formatfel är lika illa i feedbacken som i själva manuset, och naturligtvis ska det vara kritik med respekt i förhållande till den insats som manusförfattaren spenderat på sitt manus.

Och ärligt – för man får tycka saker som kritiker, det är den subjektiva rättigheten.

Vilket leder oss in på —

HUR MAN TAR EMOT KRITIK

Anser du dig förorättad? Tycker du kritiken varit onödigt hård? Är den som ger kritik en idiot? De har inte fattat någonting?

Då har du förmodligen fel, men du har bara inte accepterat det än.

Det är du som har lagt upp manus för kritik. Var ödmjuk. Bit ihop och ta det. Tacka artigt för kritiken, men låt den sjunka in utan att gå defensiv för ditt manus. Skilj på kritik på dig och ditt manus. Faktum är att du bör ignorera kritik som gäller dig och inte ditt manus.

Dina argument är inte giltiga
Sluta argumentera för ditt manus. Det är lönlöst mot subjektiva känslor.

Dina snabba svar som ”Men jag menade så här!”, ”Det framgår när karaktär X gör si!” osv. är bara symptom att du inte var tillräckligt tydlig och bra första gången.

Om du är spydig och arrogant ”Du fattar inte vad jag menar!” så är du på hal is. Ingen kommer vilja ge dig hjälp igen.

För det är vad kritiken är: en hjälp som får dig att skriva bättre manus. Otacksamhet mot det ger inga karmapoäng.

Det betyder förstås inte att man ska ta åt sig av allt som skrivs i kritiken. Det är bara en läsares subjektiva åsikt och bedömning. Det är inte säkert att du får samma svar och åsikter från andra. Till syvende och sist måste du begrunda: stämmer verkligen kritiken? Vad säger din magkänsla? Det är hjärtat som skriver snabba svar, men ditt manus måste ha hela dig med sig, inklusive hjärnan och magen – och de går inte i svaromål direkt.

Det är okej att fråga efter förtydliganden, ”Vad menade du med X, jag förstår inte riktigt? Kan du ge ett exempel?” – men var restriktiv med det. Istället kan det vara en god idé —

ATT LÅTA KRITIKEN SJUNKA IN

Sök på internet om det står något ord eller begrepp i kritiken som du inte förstår. Manusvärlden är full av terminologi som kan te sig obskyr på svenska: ”arc”, ”inciting incident” och andra svengelska begrepp gör det inte lättare.

Var inte hetsig med att lägga upp en ny revision som du skrev ihop snabbt baserat på kritiken du fått, det är inte seriöst. Låt det sjunka in, fundera på vad som är viktigt för ditt manus. Låt det gå minst tre nätter innan du ens rör ditt manus. Låt det gå minst en månad innan du lägger upp en reviderad version för ombesiktning!

Den som lägger upp en ny version efter några timmar eller dagar har uppenbarligen inte tagit omskrivningen på allvar.

Varför vill jag som läsare ens öppna en ny version där författaren inte bemödat sig att begrunda kritiken?

Det finns inget värre än att öppna ett manus som man redan gett kritik på en gång, bara för att se att basala saker som var påpekade inte är åtgärdade. Det är näst intill en förolämpning.

Och om du postar en ny version, räkna inte med att samma personer som gav dig feedback första gången är intresserade av att göra det igen. Man får en chans att göra ett första intryck, ta tillvara på det.

Låt ditt första manus vara så bra du kan göra det fram till det tillfället, låt det vara en seriös insats.

Och låt ditt reviderade manus vara en mycket, mycket bättre version än vad du postade första gången. Låt det vara en revision på HELA ditt manus, inte bara de exempel som du fick feedback på.

I ett senare inlägg kommer jag gå in på fler vanliga misstag jag ser i manus, som inte rör stavning, grammatik och respons på kritiken. Det kommer bland annat handla om aktiv vs. passiv röst, antalet detaljer vs. specificering och drama vs. inget drama, och andra godingar!

Lycka till med ditt filmmanus.

Bättre dialog

Jag skulle ge mig åstad att läsa igenom ett första utkast på ett långfilmsmanus, i syfte att ge kritik. Innan jag påbörjade behövde jag förbereda mig, göra mig själv medveten om vad jag skulle kritisera (bra & dåligt) men också hur jag skulle läsa.

Ett manus vilar på flera ben: berättelsen, strukturen och formateringen, språket, känslan den förmedlar osv. I detta inlägg fokuserar jag på en av de viktiga komponenterna: dialogen.

En bra dialog flödar, den gestaltar, den avslöjar, chockerar, oroar, underhåller! Den säger oss något om personens karaktär. Ibland får man se upp, dialogen kan vara okej men resten av händelserna så tråkiga eller intetsägande att den drar ner dialogen i smutsen.

Här är några tankar om vad man ska hålla utkik efter.

Ger dialogen pay-off på slutet? Öppningsscenen, viktiga karaktärsintroduktioner och ”inciting incident” några sidor senare; bidrar dialogen under dessa scener i första akten till pay-off och resolution i sista akten (eller vice versa; dialogen i slutet refererar till händelser vid inledningen)? Det är ett gott tecken. Det tyder på att det finns en röd tråd, ett tema. Vad en karaktär säger och hur den talar kan också skilja sig åt i början och slutet, för att förstärka att en karaktär genomgått en förändring: I början talar hon som en naiv tonåring, i slutet som en vuxen kvinna.

När du bläddrar tillbaka, säger karaktärerna något speciellt, någon referens som inte återkommer senare i manuset? Varning för lösa trådar!

Reflekterar dialogen manusets genre? Skrattar jag åt roliga kommentarer om det är en komedi? Blir jag emotionell om det är ett drama? Vänder jag bladen så snabbt jag kan om det är en thriller? Anslår dialogen rätt ton för berättelsen, redan på de första sidorna med dialog? Det är väldigt sällan jag skrattar högt av att läsa ett manus, men när det händer, då sitter min guldstjärna där.

Låter dialogen naturlig? Är konversationerna skrivna på ett sätt som känns naturliga för situationen karaktärerna befinner sig i, och som de gestaltas? Läs upp dialogen högt, rent av spela in det (nuförtiden klarar de flesta mobiltelefoner det) och lyssna. Om man är med i en manusgrupp eller har en skrivpartner är det en bra övning att läsa upp dialogen för varandra. Hur skulle Kung Richard Lejonhjärta låta när han tilltalade sin fru i privat kammare, jämfört med hur han låter när han uppviglar sina mannar till strid? Hur skulle en arg akademiker låta när den skäller ut en parkeringsvakt?

Är dialogen tillräckligt varierad? Innehåller den onödigt repeterade ord och meningar?

Ett exempel på usel, repetitiv dialog, som dessutom ”skriver oss på näsan”:

[scrippet]

PAPPA
Jag litade på dig, Anna! Jag litade på min dotter och jag trodde på löftet du gav mig att komma hem i tid. Nu är klockan kvart över ett på natten, Anna![/scrippet]

Om jag  hade sett en sådan mening i ett manus hade jag spontant himlat med ögonen. Det låter inte naturligt, man repeterar inte namn på det sättet! Om exemplet ovan stått i ett manus i behov av att trimmas hade det varit en perfekt kandidat till att spara några rader, och visa vad klockan är:

[scrippet]Det är mitt i natten. VÄGGKLOCKAN visar 01:15.

PAPPA
Vet du vad klockan är, Anna?[/scrippet]

Även en så kallad tagline ska inte missbrukas. Syftet med den är att tajma in väl i berättelsen, inte att gödsla med den i alla möjliga scener.

Låter en vanlig konversation mer som en intervju? Den riskerar också att vara för repetitiv, för för stel, allt för för formell.

Är dialogen är omständlig? Finns det en avsikt med varje mening, rent av varje ord? Passar det för att förmedla en viss känsla i en scen, förhöja effekten av scenen? Är det bara fluffigt lull-ull? Kom in i scenen sent, lämna den fort! Vilket osökt leder oss in på —

Är den sista dialograden i varje scen tillräckligt stark som ”avslutare”? Är den rent av den starkaste? Många manus tenderar att ha en svag avslutning. Ett klassiskt misstag är att ha kvar avslutningsfraser som ”Ja, hejdå!” i telefonsamtal. Den sista dialograden måste träffa pulsen och vara språngbrädan och bryggan ur scenen till nästa. Den ska lämna läsaren med den känsla som scenen har för avsikt att förmedla.

Groucho Marx är väl något av punchlinens mästare. Det känns som varenda mening han sagt i en Bröderna Marx-film finns citerade. Jag väljer följande favorit från A Night in Casablanca:

[scrippet]

GROUCHO
You know I think you’re the most beautiful woman in the world?

WOMAN
Really?

GROUCHO
No, but I don’t mind lying if it gets me somewhere.
[/scrippet]

Det finns ett amerikanskt uttryck om att en scen ska sluta ”On a button” (på en knapp). Dialogen och scenen avslutas då med en kraftfull mening; en hake, ett skämt, en cliffhanger, ett avslöjande, en insikt, en punchline osv.

Innehåller dialogen för många parenteser? (aka Wrylies). Skriv inte parenteser som kan göras till händelser, och än värre: skriv inte både händelsetext som helt redundant skrivs i parenteser! Skriv inte parenteser om den inte är avgörande. Men när den är avgörande, då får den inte saknas!

Ta det här exemplet:

[scrippet]

MAMMA
Tyckte du om köttbullarna?

BARN
Jag hatade dom![/scrippet]

Jämför samma dialog med en parentes:

[scrippet]

MAMMA
Tyckte du om köttbullarna?

BARN
(ironisk)
Jag hatade dom![/scrippet]
Det ger en helt annan innebörd. Kanske den rätta, om det var tänkt att barnet bara skojade till det.

På tal om parenteser finns mycket mer att hålla reda på formateringsmässigt, exempelvis att man aldrig avslutar en dialog med en parentes. Parenteser är egentligen ett kapitel för sig, men det ger jag mig in på en annan gång.

Är dialogen för subtil, eller för explicit? Förstår man vad karaktären försöker säga, och hur den försöker säga det? Har den en balans mellan subtext (dolda budskap, sånt som ska läsas mellan raderna) och tydligt budskap? Ett bra exempel på dialog med balans finns i filmer som Shrek och Toy Story – animation för barn såväl som vuxna, där de äldre kan plocka upp (ofta sexuella) referenser och ironi och få behållning av filmen på en annan nivå än barnen, men samma dialog funkar!

Från Hitta Nemo (Finding Nemo)

[scrippet]
NEMO
(sees a boat)
What’s that?

TAD
I know what that is! Oh! Oh! Sandy Plankton saw one, he calls-he said it was called a– a butt!

PEARL
Wow, that’s a pretty big butt.
[/scrippet]

Och den här:

[scrippet]

GURGLE
Don’t you people realize we are swimming in our own–

PEACH
Shh! Here he comes!
[/scrippet]

Show, don’t tellÄr det för mycket exposition i dialogen, som borde kunna VISAS istället för att sägas? Det kan räcka med ett ansiktsuttryck, att karaktären skakar på huvudet,  en hälsning eller annan handling eller uttryck. Men det kan också vara på ett större plan, där en exposition av en hel händelse kunde ha gjort sig bättre på bild än i ord. Kombineras dialog med händelse blir det ofta bra.

Observera att en bra berättad historia funkar, men något som skrivs på näsan är inte en bra historia. Ett intressant undantag till ”Show, don’t tell”-regeln är klockscenen med Captain Koons (Christopher Walken) i Pulp Fiction. Hans karaktär berättar rakt ut för oss varför Butch (Bruce Willis) klocka är så viktig för honom – under dryga fyra minuter! Och det är klockrent! Vi kan rent av vara glada att vi slipper se hur Koons fick klockan uppstoppad i rumpan…

 

Finns ett sunt förhållande mellan dialog och händelsebeskrivning? En typisk sida sägs bestå av en tredjedel händelsetext och två tredjedelar dialog. En sida med action-sekvenser, till exempel en stridsscen eller biljakt innehåller förstås mycket mindre dialog, men om man har flera sidor knappt utan dialog, följt av flera sidor med nästan bara dialog, då är det en indikation om att balansen i manuset inte är bra. Därmed inte sagt att det är fel, men varningsradarn ger utslag.

Har dialogen rytm, förmedlar den känsla – eller är den för stel? Den här är klurig att ge feedback på. Vad är en dialogs rätta ”röst”, vad är dess själ? Är dialogen ytlig? Speglar den karaktären och situationen den är i?

Innehåller dialogen siffror som inte är utskrivna? Till exempel ”två” istället för ”2”? Tydligen avskyr många skådespelare att läsa siffror. Exempelvis Trottier accepterar bara årtal i dialog.

Skulle manuset stå sig utan en berättarröst? Hur skulle manuset låta om man strök all V.O. i manuset? Är den där för att kratta manegen eller täcka för en dålig berättelse?

 

Det finns förstås mycket mer att tänka på när man läser och ska kritisera dialog. På samtliga punkter som tas upp här finns det omständigheter som gör att dialogen trots allt kan bli rätt i sitt sammanhang, även om de bryter mot ”reglerna”.

Bluecat screenplay competition – en filmmanustävling

Har precis skickat in ett långfilmsmanus till en tävling som heter Bluecat Screenplay Competition. Den avser filmmanus på engelska, och jag fick nys om det på Celtx.com forum.

Bluecat Screenplay competitionDet kostade 55 dollar (cirka 407 kronor med dagens kurs) att anmäla sig och för det får man chansen att vinna USD 10’000! Nja, inte för att jag tror vi (jag och min skrivarkollega) har skuggan av en chans, men hur det än blir med eventuella priser och utmärkelser hoppas jag mest på de två skriftliga omdömen som ingår i anmälningsavgiften. De exempel som finns på deras hemsida är inte särskilt uttömmande, knappt en A4, men jag hoppas de blir ärliga och konstruktiva. Och proffsiga. Och inspirerande.

På alla forum och i diverse böcker har jag bara läst om varningar om manustävlingar som man måste betala för. Jag hoppas få anledning att återkomma i frågan om hur jag upplevde tävlingen och om det var värt pengarna. Eftersom jag anmälde vårt manus tidigt (tävlingen är för år 2013) har de lovat att skicka tillbaka de skrifliga omdömena redan den 25 juni!

Det har varit ganska svårt att få tag i folk som kan läsa och ge kritik på filmmanus. Visst har jag vänner som ställt upp, men få är bevandrade i hur manus är strukturerade och formaterade. Och på filmforum lägger jag ogärna upp kompletta långfilmsmanus, men utdrag och upp till Novellfilm känns OK.

I ljuset av det känns 400 spänn som en överkomlig summa för en proffsig genomläsning. Låt oss hoppas att den är det också.

Plötsligt kommer inspirationen

Efter ett skrivuppehåll på tre månader hittade plötsligt inspirationen tillbaka. Jag är väldigt nöjd och känner mig sugen på att skriva mest hela tiden, även om det inte blir så.

Det hela började med att jag kikade närmare på open source manusskrivarprogrammet Trelby. Kort därefter kom Greyfirst, bolaget bakom Celtx, ut med en uppdatering från v2.9.1 till 2.9.5. Celtx är det program som jag och min vän, tillika skrivarkompanjon, använt oss av när vi samarabetade kring filmskriptet till ”The Day Before The Dead”.

Vi hade avslutat en större revision av skriptet och avvaktade feedback från en producent, som naturligtvis inte kommer på momangen. Under tiden putsade jag på nya och gamla idéer, som ”The Hitman Chronicles”. Men sen kom juletid. Sen kom en sjukdomstid med barnsjukdomar följt av familjeinfluensa och så kryddat med en period med mer jobb. Det var öken med skrivandet…

Och så plötsligt kommer inspirationen!

På några få timmar kommer det ut 10-tals högoktaniga skriptsidor, sånt som kan ta ett par dagar när det är motigt. Min partner kom med några kommentarer och idéer till TDBTD som jag tyckte var bra, det sporrade. Och när jag inte skriver bubblar det med idéer i huvudet som jag är seriöst orolig för att jag inte hinner med att få ner!

I’m in the zone!

Men lika fort som man hamnar i skrivzonen, lika fort kan man hamna utanför igen. Då är de där många idéerna man hade under sin kreativa tid riktigt bra att ha till hands. När jag inte har motivation att skriva något nytt så känns det som tur är fortfarande okej att putsa på befintlig text. Små förbättringar här och var i språkets uttryck, i skriptformatteringen – och förstås i en så världslig sak som rättstavning.

Men sånt gör jag numer mest under de (just nu få) tillfällen när jag prokrastinerar över ett skript.

Efter man har skrivit ett fullt skript vet man att motivation och inspiration inte nödvändigtvis kommer hand i hand. För min del kan det komma perioder när jag har motivation att skriva, så pass att jag kan tvinga mig själv ta mig från A till B i den outline jag har som guide till berättelsen. Det som hamnar på pappret då brukar inte kännas bra, inte proffsigt – inte särskilt smart – men det gör sitt för att man ska komma i mål till slut. Man kan ju alltid gå tillbaka och skriva om det man inte är nöjd med, det viktiga är att skriptet kommer i mål. Sen kan man alltid slipa på det i revision efter revision.

Måtte inspirationen hålla i sig ett bra tag nu. Jag vill gärna färdigställa första utkastet av ”The Hitman Chronicles” innan sommaren.