RR OrkaPåMallorca äventyrslöpning

Som en del av förberedelserna till ett större lopp planerade min vän Johan och jag in en träningshelg med mycket distans och höjdmeter. Efter stötande och blötande bestämde vi oss för en långhelg på Mallorca, i slutet på oktober 2018.

Här följer en redogörelse för hur vi planerade och genomförde det. Vi lärde oss massor och hoppas inspirera fler att göra en liknande grej, för vi blev väldigt nöjda med resultatet.

Johan och jag har sprungit ihop på såväl ultratrailtävlingar och större egenplanerade äventyrslöp, exempelvis Ultra Irta i Serra d’Irta-bergen. Men för just detta tillfället vill vi tacka Oskar och Viktor för idén och upplägget, samt ett gäng britter vars blogg vi fann många värdefulla tips på. Längst ner här länkar vi till våra egna gpx-filer. Kontakta oss gärna om du vill ha mer information.

Det finns långhelg och så finns det en ganska lång långhelg, fredag till tisdag, men vi höll budgeten hyfsat och fick till en riktig kanontur, väl värd att minnas. Cirka 35-45 km och 1500-2000 höjdmeter per etapp. Tre rejäla dagsturer, men ändå lite tid på kvällen för middag och återhämtning. Totalt hamnade vi kring 120 km och 5500 höjdmeter.

Upplägget var att ha med all packning på ryggen under de tre dagarna, minimalt nog för att kunna springa, men tillräckligt för att klara sig genom de tre dagarna, så även varmt och rent ombyte efter löpningen. Dessa civila kläder dubblerade som nödkläder om kylan och vätan skulle råka slå till, men helst skulle de hållas så fräscha som möjligt. Vi skulle bo på hotell för att slippa bära med oss sovsaker, handdukar m.m. som kanske annars behövs till vandrarhem. Mat skulle intas på fik, restauranger och ställen längs med vägen, så vi hade inte med mycket energi, bara några enstaka geler, bars och Tailwind som krydda.

Dag 0

Resan gick från Kastrup och en hyfsat billig flygresa med Norwegian tidigt på fredagmorgonen. En gemensam väska checkades in på flyget som innehöll det som inte går genom säkerhetskontrollen: en liten fickkniv, stavar och så vidare. När vi sedan gick omkring innanför säkerhetskontrollerna på flygplatsen såg vi flera som gick omkring med vandringsstavar – så jag undrar vad som egentligen gäller? Vi får inte ta med en nagelfil men en stav med metallspets går bra?

Förutom stavarna hade vi lagt i rent och vamt ombyte för hemresan till kalla Sverige: kläder, sköna skor, kompressionsstrumpor, samt svarta sopsäckar för de kläder och skor som förmodligen inte skulle lukta hallon efter tre dagars hårdkörning.

Från Palmas flygplats tog vi busslinje ”Linea 1” in mot stan, det kostade 5 euro per person men bussarna matade på ofta. Cirka 15 minuter senare, vid stoppet på Plaza de España kom vi till Intermodal, Palmas huvudstation för buss- och tågtrafik. Bussnätet är väl utbyggt på ön, fungerar fint och går relativt ofta – åtminstone ToR till Palma.

Nerför trappen till Intermodal fann vi Palma Lock and Go. Där bytte vi om och justerade det sista i packningen mot väderprognosen. Jag tog exempelvis burt mina merino-armsleeves, för det skulle bli varmare och torrare än tidigare prognoser meddelat.

Efter någon minuts köande kunde vi checka in vår väska. OBS Spara kvittot på ett säkert ställe, så slipper ni några sekunders panik vid hemfärden!

Nu var vi endast utrustade med det som vi skulle bära med oss i tre dagar.

Packningen hade förberetts minutiöst med gramjakt, och med uppdelning av sånt som bara den ene behövde ta med, där varje sak ifrågasattes och riskvärderades. Det visade sig att vi satsat rätt, och hade väldigt lite orört. Vi återkommer till packningen längre ned, och konstaterar att det vi nu hade de kläder vi skulle springa i på oss, samt mindre än 4 kg packning på ryggen (utom vatten). Allt skulle räcka och fixa 3 etapper på tre dagar.

Fåfängan vann: hotellslippers med blå skoskydd från Folktandvården ratades trots lägst vikt
En av många provpackningar, utan vatten

Vi kunde i lugn och ro käka lunch i Palma medan de sista regnskurarna drog över ön. Vilken sagolik tur vi hade med vädret. Helgen innan hade det varit skyfall och 9 personer omkom tragiskt. Under veckan hade det fortsatt blåst och regnat, men just denna helg skulle det vara uppehåll, växlande molnighet och …lagom, nej, perfekt löpväder! Vi hade några diskussioner om vad vi skulle gjort om vädret var så pass illa att vi inte kunde springa, men behövde aldrig exekvera en Plan B.

Den första prognosen såg inte så ljus ut

Från samma plats vid Plaza de España avgick bussen mot Port d’Andratx som vi utsett till startpunkt. Det tog drygt 1,5 timme dit, lite mer på grund av att busschauffören missade en hållplats och fick köra en omväg. Ingen brådska för vår del. Det var skönt att slippa onödig stress och oro, vi hade gott om tid att ladda.

Vid 17-tiden nådde vi byn, och började traska ett par hundra meter till hotellet. Port d’Andratx är en liten by som ligger i en cala, klippvik, men har ingen direkt strand. Vi checkade in och blev varse om att vi gjorde rätt i att ta med passen. Tidigare hade vi tänkt skippa dem och bara ta med körkort. Mindre vikt (70gr!) och mindre värdesaker att riskera bli av med – men alla hotellen frågade efter passen.

Aaaaah!

Stället var en fullträff, det bjöds på Cava vid incheckningen, poolen var varm och utan folk, och frukostbuffén visade sig suverän, äggkock och allt!

Efter en liten poolsession gick vi ner till hamnen och kollade fyren innan solen hann ner. Det var därifrån britterna hade sin startpunkt, men vi tänkte att ’Nah, vi går rakt på leden’, som startade cirka en kilometer nordväst om hotellet.

Fräscha, förväntansfulla äventyrare

På kvällen gick vi till en restaurang ”Serra de Tramuntana” som vi googlat fram. En finare restaurang som serverade god mat med lokal anknytning. Vi var skandinaviskt tidigt ute men blev väl mottagna, först av en överförfriskad äldre engelsman, och därefter av personalen. Bra service, utsökt mat (fisk i vårt fall) men kanske lite över budget. Skitsamma, det var det värt.

Till efterrätt kollade vi kartan kort, sen var det läggdags.

Dag 1

Först vi ankomsten blev vi införstådda med att hotellfrukosten inte öppnade förrän 08:30(!). Så vi hängde på låset till matsalen och försökte inte spilla allt för mycket tid. Planen hade varit att komma iväg senast 08 för att hinna med en lång dag i dagsljus.

Carboloading – breakfast for champions

Visserligen hade vi med pannlampor, men de var tänkta för nödfall. Johan hade med en riktig, men min var en billig, lätt modell som går på 2 AAA-batterier och kanske ger 30-40 lumen på sin höjd.

Till slut kom vi iväg vid 09:15, drygt en timme efter schemat. Vi smög med oss några småförpackningar med Nutella från buffén till dagens etapp.

Ingen av oss drog upp farten. Nystuffade med frukost och lätt ovana att springa i tyngre packning (nu omkring 5kg med vatten) tog vid det piano. Uppförsbackarna dök upp ganska omedelbart. Fram med stavarna och kånka på. Det kändes så gött och positivt pirrigt att äntligen komma igång!

Svetten började lacka. Solen värmde på och temperaturen steg till 24°C.

Det hann bara gå ett par kilometer tills jag fattade att jag hade en blåsa på gång. Ytterligare någon kilometer tills jag fattade att jag borde fixa min häl. Nu.

Fram med en Compeed i grevens tid. Det blev så pass varmt att Compeeden gled ner något, vilket gjorde att blåsan blev till ett skavsår, som jag fick dras med resten av etapperna. Dock inget som hindrade från att fortsätta. Lärdom: Applicera underkäke mot överkäke, se glad ut, och ta hand om dina fötter bättre. Lite tejp är bra för att säkerställa att Compeed eller andra plåster sitter där de ska. Leukoplast är ännu bättre än generisk billig sporttejp som också tappade greppet i värmen och friktionen. Se där, ytterligare en lärdom!

En avskedskyss från GR221

Det blev en tuffare start första dagen än vi tänkt. Denna etapp innehöll ett segment på 2 mil och ett stort gäng höjdmeter utan någon vattenkälla, by med pub, supermercado eller fik emellan. Ändå lyckades vi underskatta vår förmåga och hade med för lite dricka. Två fulla 600 ml softflaskor räckte inte i värmen och den ansträngningen. Kanske var den extra stor då det var första dagen och vi chockade kroppen? Sen hjälpte det inte heller att min ena flaska började läcka. Jag trodde jag var totalt genomsvettig, ända upp och genom ryggsäcken, men upptäckte att svetten luktade apelsin… av sportdrycken.

Vyerna! Ledningarna att navigera efter!

Då och då förnimmandes en svag bris med stor tacksamhet. Jo förresten, vi hittade en vattenkälla på ett ställe, men den hade inget snöre eller skopa. Just där och då var vi fortfarande så fräscha och bekväma att vi inte orkade McGyvera upp orent vatten två meter ner från brunnen med hjälp av våra skosnören och en Dry Sack. Hade det varit en mil senare vore det inte ett otänkbart scenario.

Trail angels på ett ställen längs GR221

Turligt nog passerade vi ett lantställe längs leden där de satt ut ett gäng tvåliters vattenflaskor som de sålde (utan vinst) för 1 euro styck. De hade lätt kunnat sälja dom för 100, men längs leder är folk sällan osympatiska. Och hade vi frågat någon vi mötte, vilket dock inte var så många på just det avsnittet, hade vi säkert fått av dem också. Hursom; det blev lärdomar. Läs på så du vet vad du bör ta med. Och kolla din utrustning. Jag är mer och mer i favör av hårda flaskor, trots att de låter med.

Etapp 3 fanns en liknande sträcka utan vatten på cirka 2 mil och en massa stigningar. Då bullade vi upp rejält, och naturligtvis var det fullt av vatten längs med leden – bokstavligt talat, i flera kilometer i en kanal! Det var kanske inte det mest drickbara vattnet men hade troligen inte gett oss problem. Jag smakade bara några klunkar för flaskorna var redan fulla, men gott var det och magen höll. Obs: det var fullt i kanalen på grund av det myckna regnet veckan innan, andra tider på året är det inte så. Precis innan kanalen fanns dock en källa med drickbart vatten, både enligt skylt och av lokalbefolkning vi träffade som fyllde på sina vattendunkar. Vi blev tacksamt erbjudna att smita in och fylla på en flaska någonstans mellan deras sjunde och femtonde tjugolitersdunkar, men jag skopade bara i mig några klunkar.

Vaya con la sombra

Vi gjorde några småmissar i navigering på väg till byn Sant Elm, men där gjorde vi dagens grövsta miss som gav en bonuskimometer. Backa tillbaka, proviantera och käka!

Upp och upp igen, längs med kanske de mest tekniska stigarna av alla etapperna vi gjorde, med skrovlig svårnavigerad stenig terräng, stundtals bland bergsgetter på smala stigar längs stup som inte gav mig bra vibbar. Det kändes tryggt att vara med Johan som har erfarenhet av fjäll och klättring, och jag var imponerad av de människor vi mötte och sprang förbi som verkade ha ännu mindre koll på vad de gett sig in på än vi, med blytunga ryggsäckar, påpälsade med alldeles för mycket kläder, och kroppar som inte såg ut som de var underhållna och redo för bergsvandring. Likväl var de där och kämpade, all heder!

Mer vyer

En av få ledstolpar på södra delen av leden
Matpaus i Sant Elm

Den sena starten, vår något tama navigering samt vår vätskebrist gjorde att vi kom väldigt sent till näst sista byn.

Det hann bli skumt och vi hade redan gjort en rejäl insats, så vi tog varsin taktisk öl, provianterade och tog bussen 20 minuter till sista byn där hotellet låg, istället för att famla runt i 2-3 timmar till och komma sent i säng utan vare sig ordentligt middag eller vila. Så ännu en lärdom, kolla upp när hotellen serverar frukost ifall ni planerar rutter med tidig start, och våga justera resan efter hur den utvecklar sig. Det blir bättre så.

Hotellet i lilla byn Esporlas var litet och enkelt, men väldigt charmigt och hade en bra kock i köket. Det hade allt vi behövde efter den första dagens påfrestningar och intryck.

Dag 2

Denna dag var det betydligt enklare att navigera än första dagen, som mest bjöd på stundtals svårdefinierade stenrösen. Tydligare skyltning och ledpålar. GR221 verkade generellt bättre skött ju längre norr vi kom, men den är under utveckling och vi får inte glömma att den går genom land som inte har samma system med allemansrätt eller statligt finansierat underhåll av leden som exempelvis Skåneleden (via stiftelse och länsstyrelse). Istället är det lokala vandringsklubbar, välvilliga landägare och hantverksstiftelser mm som samarbetar för att ledsystemet ska vara bra och tillgängligt.

Hade det inte varit för en brist i rutinen skulle vi både varit framme vid etappens slut mycket tidigare och haft en något kortare sträcka denna dag. Men jag blev ju så glad över de extra 200 bonushöjdmeterna när jag upptäckte att jag glömt kepsen! Det man inte har på huvudet har man på hotellet, som de gamla visdomsorden säger.

Tur att jag inte hann komma längre ifrån än så. Johan använde stunden till att pilla lite med den hemsnickrade livetrackern och uppdatera sig på sociala medier, medan jag sprang och sotade för att inte ha kollat upp all packning innan avfärd.

Målbilden för Etapp 2 var ett skönt avslutande havsbad i lilla byn Port de Sollér innan solen gick ner. Trots att vi var på Mallorca i slutet på oktober var det 20-21 grader i vattnet. Jag ville verkligen bada efter en svettig och ansträngande dag.

Vid något tillfälle tog vi en liten genväg som vi förlorade några höjdmeter på – men istället vann vi tillbaka tid från morgonens kepsfadäs – och lyckades precis pricka in det där ljumma havsbadet innan solen gick ner över bergskammen i viken! Tidsschemat kunde dock spruckit av andra orsaker; på en hipp restaurang i byn Deia var servitören inte särskilt serviceminded. Vi gick därifrån efter 10-15 minuter utan beställning, på en terass med 8 bord. Luktade vi redan så illa?

Tvärs över gatan låg en liten supermercado som hade nybakade empanadas och en massa annat gott, så vi fick i oss vad vi behövde och kom iväg på hyfsad tid trots allt.

Underbara vyer och tuffa stigningar. Ganska brutala leder nedför över fuktiga stenar. Båda gjorde varsin vurpa, lyckligtvis ingen fara och den enda vurpan på alla etapper. Allt som sårades var stoltheten.

Hotellet i Port de Sollér var mediokert: dyrast och sämst standard av de ställen vi bodde på, stumma sängar, gles morgonbuffé och väldigt lyhört. Grannarna måste ha trott att vi var tyska pudelrockare när vi stod och lufttorkade våra handtvättade löparkläder en lång stund på kvällen med hårfönen. Men det var skönt att ta på sig torra och relativt fräscha kläder på morgonen och personalen var trevlig, och de hade badhandukar som vi kunde nyttja mot deponi – och läget var utmärkt alldeles intill stranden och spårvagnsstationen.

Proviantering inför sista etappen

Byn var den mest turistiga vi kom förbi, men vi hittade till slut en restaurang som höll måttet. Lite återhämtningsdryck med malt och humle och en god tvårätters slank ner utan problem.

Dag 3

Vi hade sparat det bästa till sist: den längsta och högsta etappen! Stenhårt inleddes det med att åka den gamla spårvagnen från Port de Sollér cirka 3 kilometer till huvudbyn Sollér. Solen steg upp över bergskammen med magiskt ljus som inte rättvist lät sig fångas på bild.

Antik spårvagn, kul upplevelse – och skönt att slippa springa den tråkiga sträckan mellan Port de Sollér och Sollér
Soluppgång över Mt. Doom, ehm… Serra de Tramuntana

Efter lite navigeringsirrande (hur kan en så liten by vara så svår att komma ut ur?) nådde vi den kanske vackraste stigningen på alla etapper, Barranco de Biniaraix. Suveränt, och smått brutalt.

Här levde leden ”Ruta del pedra sec” verkligen upp till sitt namn; ett enormt arbete och otroligt antal mantimmar har legat till grund för att anlägga tusentals stenar flackt på otillgänglig stig, utöver de ännu fler stenar som lagts som murväggar till olivlundarnas terrassodlingar.

Många andra delsträckor fanns det också gott om sten, väldigt mycket sten, men de var inte precis vackert och funktionellt utlagda. Kändes snarare som de stjälpt ut ett lass stenar och kallat det ”stig”. Det kunde vara så knöligt att det knappt gick att springa fast det var flackt eller nedför.

Superlativ har dock svårt att beskriva känslan när den första bergsväggen plötsligt visade sig vara två väggar med ett trångt pass emellan, och en ”hemlig” dal uppenbarade sig. Det var som att gå in genom en garderob och komma ut i Narnia! Okej, kanske tog jag i där, men fortfarande en mäktig känsla med hög wowfaktor. En plats att minnas.

Stenbyggnader, i bruk!

En bit upp i Barranc d’Biniarix

Kors

Typiskt underlag

Väl uppe mötte vi mer folk. Deras klädsel avslöjade att de tagit sig dit från annat håll med transportmedel, flipflops hade inte riktig funkat så bra ens på de finare stenlagda stigarna, och med en bebis på armen.

Strax kom en enklare stig som sjönk i fullt löpbar gemak till en platå med två dammar. Den regniga veckan till trots såg de ut som magasinen var långt ifrån fulla. Stugan Refugi de Cúber var stängd men parkeringen full med bilar och folk som besökte. Tyvärr var det inte tillåtet att bada, en tanke som lockade efter den hårda stigningen.

Embassament de Cúber

Efter dammen kom vi förbi längs den tidigare nämnda vattenkanalen, som efter någon kilometer ledde oss till den högsta stigningen över havet, nånstans över 1200m bland molnen.

Längs välfylld kanal

Däruppe var enda tillfället som det var så kallt och blåsigt att Johan tog på sig armsleevesen och jag slängde på jackan på armarna och över ryggan, men jag hade den fortfarande helt öppen fram. Och efter en tjugo minuter åkte den av igen på andra sidan då vi kom i lä. Annars sprang vi uteslutande i samma tunna lätta linne och shorts och keps under alla tre etapper.

Bland molnen under etapp 2

Upp, lite ner, upp en sista gång, sedan kom den segaste och knöligaste nedstigen, där stigarna bara var fulla av random stenar. Vi kunde inte springa där, bara få enormt med fotmassage och akupressur.

Det var skönt att äntligen komma ner till vanligare och lugnare grusstigar. Vi lunchade på en resturang i Lluc tillsammans med en galen österrikare som vi passerade under toppstigningen när han tryckte upp sin downhillcykel! Långsam upp, desto snabbare ner. Sanctuari de Lluc hann vi tyvärr inte utforska, en väldigt fin plats med vackert kloster. Med facit i hand kunde vi mycket väl kunnat avsluta etappen där.

Klockren navigering av Johan

Efter Lluc var det ”bara” några få höjdmeter kvar, och sen kom pannbensavsnittet på slutet, på platten in till Pollença. Den sista biten var seg och gav inte några speciella upplevelser. Jo förresten, jag stoppade inte i mig tillräckligt med energi och bonkade, men Johan höll uppe tempot till oss.

Vi hade en idé om att springa hela vägen ut till havet vid Port de Pollença, ytterligare cirka 10K till, men det var bara platt längs bilvägar, och det började bli mörkt igen, och jag var trött och hungrig och… (insert random excuse) det var helt rätt att ta skambussen när jag dessutom började få kylfrossa.

Vi avslutade officiellt vårt äventyr vid ett apotek i Pollença, där jag köpte ett nytt paket Compeed till min häl, och en överprisad men fullt rimlig present till mig själv: en deodorant!

Minns inte mycket av bussfärden. In på hotellet, duscha, värma upp sig, och äta upp sig, ta välförtjänt Finisher-öl och må gott. Riktigt gott! Det kändes fantastiskt att ha kommit i mål.

Cheers mate, we did it!

Dagen efter insåg att vi kommit till ytterligare ett bra hotell! God mat, fräscht rum, fin pool, och dessutom en uppvärmd 25-meters bassäng. Kostade 1 euro att boka en timme, men det var det lätt värt då vinden dessutom hade tilltagit så strandhäng och havsbad inte kändes attraktivt. Det blev ett återhämtningspass med ett gäng 25:or för att rosta av kroppen. Vi gick förstås ner till den vackra stranden ändå och njöt av soluppgången.

Motsolsfoto i soluppgång, yogapose på stranden – men inga hashtaggar!

Helt otroligt fräsch och go känsla att orka med denna äventyrliga långhelg, att inte ha blivit stel eller illamående, skavd (bortom reparation!), skadad eller utbränd. Kroppen agerade fantastiskt och vi fick verkligen vad vi kom för!

När vi blickade tillbaka på resan kom vi fram till att vi skulle kortat ned etapperna något, från runt 40K till närmre 30. Då skulle vi kunnat ta oss an lika mycket höjdmeter men på kortare tid, så att vi även hunnit med lite mer sightseeing i byarna och mer bad i hav och pool, utan att känna oss stressade. I en by var det marknad, som såg pittoresk och välbesökt ut, men vi prioriterade att trycka i oss käk på en parkbänk och lufsade iväg utan att en se vad de hade där.

Första dagen skulle kunn ha startat i Sant Elm istället för Port d’Andratx. Sista dagen kunde avslutas i Lluc – där det dessutom fanns goda bussförbindelser om man skulle sovit någon annanstans.

Vi skulle också läst på mer om lederna och varit bättre förberedda på vattenbehovet, och om vilka kulturhistoriska platser vi passerade. Nu råkar jag kunna spanska hyfsat, så jag kunde läsa skyltar och förstod en del kontext av historia mm. men det fanns ännu mer intressant och lärorikt som vi förmodligen missade.

Men allt det där var på det hela taget inget som bekom oss. Det blev ett riktigt, riktigt bra äventyr; ibland några steg utanför planen, några överraskningar och saftiga utmaningar som vi till slut med lite slit tog i hamn!

Data

  • Total distans: 124 km (inkl. 4 bonuskilometer för glömd mössa)
  • Totalt antal höjdmeter: 1861+1579+1781 = 5221 hm
  • Total tid, elapsed: 9:33:49+8:54:05+10:16:14 = 28:44:08 (från start till mål, inklusive alla pauser för lunch, vila, foton mm.)
  • Totalt antal blåsor på fötterna: 1 på hälen
  • Totalt antal skav: 2 (hälen, och en liten rackare på ryggen pga slarv med packningen!)
  • Totalt antal kalorier förbrukade: 3030+2553+3290 = 8873 kcal
  • Totalt antal kalorier konsumerade: Ibland kändes det som det dubbla…

Gpx-filer

(Kommer länkas snart!)

Port d’Andratx till nästan Esporlas

Esporlas till Port de Sollér

Port de Sollér till Pollença

Poolen i Pollença

Budget

Vi planerade inte för en lyxhelg men unnade oss hotellrum för bättre återhämtning och mindre packning. Vi lyxade till med ett par restaurangbesök för den goda smakens skull. Allt som allt hamnade vi på runt 7000 kronor per person, inklusive allt under fyra dygn; flyg, boende, mat, proviant och till och med lite onödig shopping.

Utrustningslista

Varenda gram vägdes och övervägdes. Att springa så pass länge och mycket blir bokstavligen lättare för varje gram som man kan ta bort. Sen får man justera: Kläder efter väder. Varmt väder innebär också mer dricka & energi. Vi såg till att dela upp saker som inte båda behövde ta med, exempelvis tandkräm och en liten pennkniv.

Ryggsäcken och alla saker vägdes på våg. Strumpor och underkläder prioriterades med ett nytt par för varje dag (trots det hade jag ett par kvar!). Shorts och linne – istället för tröja – fick sköljas och tvättas ordentligt varje kväll. Vi fick till och med användning för tvättlinan och de fyra tvättklämmorna en kväll, men hade klarat oss utan dem.

Allt, precis allt som vi hade tänkt ha på oss och med oss vägdes och lades in på en lista. Allt provpackades och provsprangs med, så vi visste att det skulle få plats, och hur det skulle kännas att springa med. Med den extra energi vi tagit med – några paket Tailwind, gels – skulle packningen lätta mot slutet.

Energi

I byarna vi passerade var det inga problem att bunkra upp i en liten supermercado, på ett fik eller restaurang. Längs vägen köpte vi på oss tillräckligt för dagens etapp, och i sista byn provianterade vi både för duschenergi innan middagen såväl som Snickers och annat till morgondagens etapp.

Duscheenergi? Efter 8-10 timmars utfärd tar det en stund innan middagen. Båda ska dela på en dusch, toalett (tips: finns ofta en extra toa vid hotellobbyn!), tvätta kläder och förbereda packningen innan middagen. Det kan lätt gå en timme eller två innan middag, så vi såg till att ha lite extra chips, choklad, nötter, russin osv. på hotellrummet, och tryckte i oss det innan middagen. En multistage-resa innebär att man måste vårda sin återhämtning och få i sig tillräckligt med energi, annars blir nästkommande etapp svår, för att inte säga outhärdlig.

I småbyarna längs vägen drack vi gott kaffe, Coca Cola, åt empanadas, godsaker från lokala konditori och så. Lunch käkade vi på restaurang, det blev pizza, salladsmix och glass till efterrätt.

Totalt sätt lyckades vi bra med energihanteringen. Det var bara mitt slarv på slutet av sista etappen som fick mig gå i bonk. En gel eller två hade gjort stor skillnad då, men jag var dum nog att inte ta dom. Johan hade ett tungt segment i värmen under etapp 2, men efter sträng uppmuntran körde han ner en chokladkaka och kom fort på rätt köl igen. Etapp 1 hade vi vår torka men hade turen på vår sida och fick i oss tillräckligt med vätska. Under middagarna på kvällarna var vi båda förvånade hur fräscha vi var, trots allt.

Frukostarna på hotellen var klassiska med frallor, juice, kaffe, ägg, bacon, yoghurt, och … ja vi åt rejält.

Skulle kunna skriva mycket mer, men nu är det mesta ute ur systemet. Jag ser fram emot nya äventyr i den här stilen.

RR Tjörnarparen 50K 2017

Ett av Sveriges bästa traillopp finns i Tjörnarp, mitt i Skåne. Den lilla byn och bygden runt banan engagerar sig varje år föra att omfamna galningarna som springer (vadar) runt bland lera, stock och sten. Och vi älskar dom för det!

Tanterna och gubbarna från den lokala PRO-föreningen bakar hemlagade kakor, breder riktiga mackor, kokar kaffe, grillar korv, bemannar servicestationerna, och tar hand om svettiga, kalla och utmattade löpare. Den lilla osttillverkaren Osterian i Nyrup bjuder på sina delikatesser och RD Lars Hektor, hans familj och en massa underbara funktionärer gör allt i sin makt, och lite till för att alla ska trivas och få bra service. TACK!

Ta bara specialmat och Fortsätt läsa ”RR Tjörnarparen 50K 2017”