Inför ett lopp

Bara en knapp vecka till STM. Ska springa en social 22K med en gammal vän på lördagen. Väderprognosen pendlar mellan -18 och -10 Celsius, men förkylningsprognosen är värre; fru och lillkille däckade. Börjar få spökretningar i halsen ?, måtte hälsan hålla. #halsontfinnsinte #defcon5 #ebolaprotocol initiated #skägglöpare #teamchemtrailrunning #SandsjöbackaTrail via Instagram http://ift.tt/1mMIlLz

Målsättningar

Inför löparåret 2015 skrev jag ner mina mål och tankar kring dessa. Dags för avstämning, och en titt på vad 2016 kan ge.

Förra årets fem mål var:

  • Spring 2015 kilometer under år 2015
  • Spring en ultramaratondistans (>50K)
  • Spring en handfull tävlingar (upp till 5)
  • Spring PB på 10K- och halvmaratondistans
  • Spring utan att bli skadad

Omgående haveri

Vi börjar omvänt och kan snabbt konstatera att det gick käpprätt och h-te. En vecka in på året hade jag löpt 10 mil och dragit på mig en rejäl överansträngning som satte löpstopp. Ridå. Regalskeppshaveri. Fortsätt läsa ”Målsättningar”

Backträning utan backe

I en kort stund av naiv aningslöshet, saltat med hybris, anmälde jag mig till AXA Fjällmaraton i Bydalen 2016. Det är en ultra som har strax under 3000 höjdmeter. Hur ska jag, boende på slätten med ett par mil till närmsta backe (”backe”, på ca 10 meter), kunna få ihop tillräckligt med träning för att överleva ett löparäventyr på fjället?

Här på mina löprundor kring byn där jag bor kan jag få ihop 30 meter på höjden över en mil. Det anser jag inte vara i närheten av vad som krävs. Lösningen? Släpa däck!

Beprövat av kända äventyrare som Ola Skinnarmo, lyder det enkla receptet: Fortsätt läsa ”Backträning utan backe”

Runkeeperhack – exportera route till gpx

Har kommit att bekanta mig med Runkeepers onlineverktyg för att skapa rutter, så pass att det känns bekvämt att rita upp och ändra på dem där, jämfört med en del andra program och onlinetjänster jag provat.

Men naturligtvis finns det små irritationsmoment, som exempelvis funktionen att exportera en uppritad rutt till gpx-fil.

Efter lite sökande hittade jag en lösning:

http://the.cyclingengineer.co.uk/2012/08/31/exporting-routes-from-runkeeper/

Det visar sig att det går att göra – men bara om man fejkar att man gjort en aktivitet med rutten först…

Så det någon omständiga tillvägagångssättet blir:

  1. Rita upp din rutt i Runkeeper
  2. Skapa en manuell (och tillfällig) aktivitet och som du lägger till rutten på
  3. Gå till My Settings (Mina Inställningar) and klicka på Export Data (Exportera Data)
  4. Välj det datum som du satte din tillfälliga/fejk-aktivitet till, och klicka för att exportera till GPX-format
  5. Inne i den zip-fil som genereras finner du GPX-plottningen
  6. Ta bort din tillfälliga aktivitet från Runkeeper

Tar du inte bort din aktivitet kommer det påverka din statistik och aktiviteten kommer synas på dina Runkeeper-vänners flöden (ev. på facebook och annan social media om du har kopplat ihop dem).

The Ultra Irta Experience

Jag har hittat en ny utmaning i livet, som jag grunnat på väldigt länge – faktiskt sedan barnsben! Den var på min Bucket List innan jag ens visste vad en sån lista är, eller att jag ens hade en. Den har varit där hela tiden, bara väntat på rätt tillfälle att uppenbara sig.

The Ultra Irta Experience!

Ruta_Ultra_Irta_1.0_info
Geostatistik från Wikiloc.com

Utmaningen är inget komplicerat i sig. Jag ska springa en runda i Irtabergen (aka Serra d’Irta på valencianska, eller Sierra de Irta på spanska), strax sydväst om min hemby Peñiscola, Spanien. Den går i ett varv över bergskedjan och blir en ultradistans strax över fem mil på längden, och lite över en vertikalkilometer på höjden.

Här nedan ser du en kartbild över rutten, som startar längst upp till höger vid byn Peñiscolas stora slottsmur och sedan går ett motsols varv, tills vi är tillbaka vid muren igen.

Ruta_Ultra_Irta_1.0_puntos
Banan

Den nuvarande planerade rutten för Ultra Irta Experience finns tillgänglig på:

Wikiloc.com v1.0

GPSies.com v1.1

Varvet går medvetet motsols. Det blir snällast mot kroppen så, med få backar och lättnavigerade stigar på slutet, och de vackra kustvyerna är stärkande när orken tryter.

Ruta_Ultra_Irta_1.0_verticales
Höjdkurva för Ultra Irta v1.0, via Wikiloc.com

Irtabergen är numera obefolkade inom naturskyddsområdet, men har genom historien varit både bebodd och befäst. Här har funnits pirater och smugglare, Tempelriddare och Moriska kämpar, tyska soldater och republikanska motståndsmän under Spanska inbördeskriget, samt för länge, länge sedan en liten enklav av morisk befolkning, omringade av kristna – innan de plötsligt fördrevs och försvann. Men med tiden har det mesta övergivits i dessa berg. De är inte särskilt lättodlade, trots att det finns gott om sötvatten, medan omgivningen bjudit på enklare tillvaro för människan.

Som barn fick jag höra min far berätta sägner om bergen som förstelnade drakar. Det går att föreställa sig med lite fantasi, att långa bergskammar utgör ryggen på en gigantisk, sovande drake!

Allt sammantaget fanns så mycket stoff att fascineras över. Jag kunde dagdrömma om att hitta gömda piratskatter i någon av Irtas grottor, om att stöta på försvunna morer som överlevt bland de ensliga klipporna utanför vår vanliga civilisation.

Men de enda människorna vi möjligen kommer stöta på är några vandrare på utflykt. Kanske en mountainbikecyklist. Har vi tur möter vi på en tvättäkta herde på åsna, men räkna inte med det. Alls. Chansen är tyvärr större att vi stöter på turister på Segway.

Som tonåring brukade jag cykla till de små klippiga vikarna längs Irtas kustband och dyka efter färska musslor till middagen. Det var innan havet vid Irtabergen formellt även blev ett skyddat marint naturreservat. Vid ett par tillfällen gjorde jag längre vandringar. En gång campade jag med två lokala polare, den ena så rädd för de frilevande vildsvinen att vi fick binda fast oss uppe i träden när det var dags att gå till kojs. Ingen av oss märkte att de kommit under natten, men de färska spåren av jabalí i den blöta jorden var entydiga. Den hajken är för övrigt värd en helt egen spännande historia, men den är inte preskriberad ännu…

Under senare år har jag tagit mig till Irta bara för att vara ifred och hitta lugnet, kanske bada och sola i enskildhet med familjen. Vägen dit är fortfarande ruffig och utmanande för vanliga bilar, längs smala och branta grusvägar som stupar rakt mot havet, så det är ingen familjeutflykt för vanliga dödliga, eller för folk som är rädda om sin bil.

Kontrasten till den stora och välbesökta turiststranden Platja Nord i Peñiscola är slående. Där – kommers och folkliv.  Här – ett smultronställe! Tyvärr inte lika hemligt nu som för 20-30 år sedan. Och speciellt nakenbadare håller till där nuförtiden, sådär lagom ensligt.

En oas av natur, fantasi och utmaningar – mitt paradis!

Irtabergen är en avlägsen och väldigt liten släkting till Alperna, bara 25 miljoner år gammalt. Kedjan sträcker sig drygt 18 kilometer NE-SW längs Medelhavskusten. Den här delen av kusten heter Costa de Azahar – Apelsinblomningskusten som löper .

Bergen täcker något större yta än skyddsområdet på 7,7 hektar. Högsta punkten är Pic Campanilles, 572 meter över havet, men springer man upp och ner för dalarna i kedjan ackumuleras snabbt höjdmeterna. Många andra toppar ligger kring 200-500 meter, och den här rutten peakar på 522.

Utsikt över Sierra de Irta
Utsikt över Sierra de Irta

Miljön i dessa berg är unikt i att det är en av få skyddade naturreservat som består av sammanhållet hav-kust-berg-område (det enda?), längs Medelahavet mellan Frankrike och Andalusien.

Tyvärr är norra delen mot Peñiscola hårt exploaterat med massor av hus,och även söderifrån börjar det bli väl stora ingrepp, men inom det skyddade området finns det ganska få uppförda byggnader från modern tid. De som utmärker sig är ett antal ruiner; borgar och vakttorn med anor före romartiden och den moriska eran – men även så sent som en ruin från Francotiden, då Guardia Civil hyste en anti-smugglingsstation vid en av de vackra strandbukterna (vid Punto de Pebret). Och så ett antal skjul, refugios helt handgjorda av enbart sten. Samt ett och annat svartbygge.

De större vandringslederna är utmärkta med stolpar och skyltar i olika färger, men det finns flera mindre naturstigar att följa också. De är dock chansningar som plötsligt kan ta slut i ogenomtränglig terräng.

Anrika skjul, gjorda av enbart sten.
Anrika skjul, refugios gjorda av sten.

En gång i tiden odlades oliv-, mandel- och Johannesbröd-träd på olika avsatser, men numera är det mest den flora och fauna som växer naturligt. Längs grusiga och bitvis steniga stigar kan det växa allt från palmer, cypresser, någon kaktus, små och stora pinjeträd, törnbuskar, fikonträd, samt annan vegation och örter typiska för Medelhavet.

Trots sin lilla yta är det skillnad på vad som växer mellan yttersta kustbandet, de interiöra dalarna (där det till och med finns en liten, liten lövskog!) och de karga högsta topparna.

Luften är full av doft från anis, pinje och rosmarin, som blandas med havsbrisens sälta.

Djur och natur

Om du har tur kan du få syn på vildsvin, rovfåglar, ormar och diverse reptiler, men alla dessa skyr dig helst. Den mest hotfulla situationen jag varit med om var när jag kom susandes på en mountainbike runt en hörna och mötte en jaktfalk på träning! Falkenering utövas fortfarande aktivt i Spanien. Den var inte många centimeter från mitt huvud med klorna utspända – och jag var vid tillfället en idiot som körde med keps istället för hjälm. Hann vända mig och se falken slå en kanin på bergssluttningen strax bakom. Har inte kört utan hjälm sedan dess.

Bansträckningen

Km 0 – Font de la Petxina

Peñiscola
Castillo de Peñiscola
Start- och slutpunkten vid Font de la Petxina, vid foten av gamla stans stora murar
Km 0 – Start och slutpunkten vid Font de la Petxina, vid foten av gamla stans stora murar. Här kan man doppa fötterna i svalt sött källvatten.

Rutten är cirkulär och startar i byn Peñsicola, vid foten av det mäktiga Tempelriddarslottet som omges av hav och strand. Denna by är inte särskilt känd i Sverige, trots att det är en utmärkt sol-och-bad-resort. Det beror kanske främst på att det inte finns en charterflygplats i närheten. Istället befolkas den nästan milslånga stranden av framförallt spanjorer från alla delar av landet, samt europeér. Märkligt nog har många ryska turister börjat hitta dit.

Peñiscola ser ut som ett sagoslott på sin klippa i havet, omgivet sin mäktiga mur. Så pass att Hollywood redan 1960 spelade in episka El Cid med Charlton Heston och Sophia Loren – och nu är de tillbaka för att spela in säsong 6 av Game of Thrones!

Från Peñiscolas gamla slott går Kilometer 0 genom nyare delar av stan. Den turism och kommers, bilar och folk, kommer vi inte se mycket av på ett bra tag.

Ganska snart börjar en saftig stigning på asfalt, uppför serpentinvägar på Las Atalayas, som egentligen tillhör Irtabergen men är full av hus. På sina håll är det runt 10% lutning, men det rör sig bara om kanske 100 längdmeter totalt. (gällde v1.0)

Backen betalar sig, för väl uppe på Las Atalayas topp får vi vår första rejäla vy, milsvitt över Medelhavet, gamla stan – och Irta. Vi tar ett par djupa andetag.

Km 6 – Ermita Sant Antoni

Asfalten har  tagit slut och vi går äntligen ut på grusvägar, först ner en bit och sedan upp i ännu en ganska utmanande stigning på 3 kilometer mot La Ermita de Sant Antoni, ett katolskt eremitkapell uppfört på 1500-talet som hyser Peñiscolas skyddshelgon.

La Ermita de Sant Antoni
La Ermita de Sant Antoni

När vi passerat Ermitan kommer vi snart upp på första kammen, fortsätter över på bitvis stenigare och klippigare stigar. Det blir mer teknisk löpning. Ytterligare höjder kommer tas, bland annat Bota på 455 m ö h.

Här inne i Irtans mitt är jag inte säker på hur det är med mobiltäckning. Det kanske kan förekomma någon radioskugga här och där, men troligen funkar minst SMS, och sannolikt gammal hederlig 2G. Ju högre upp desto säkrare.

Längs kusten och vid Irtans yttre område är det definitivt full täckning. Skulle något hända mellan la Ermita och nästa referenspunkt kan det dröja flera timmar, i värsta fall ett dygn eller två, innan någon människa kommer förbi. Vi tar det försiktigt och låter inget dumt hända här.

IMG_4177-0.JPG
Bitvis stenhårt underlag.

En handfull kilometrar och höjdmeter upp och ner och vi förnimmar vår nästa referenspunkt.

Km 9 – Santa Magdalena de Polpís (de Púlpis)

Grusvägarna vid Castell de Polpís är snällare, nu när vi når den bakre sidan av Irtabergen som vetter inåt landet. Ännu en av flera underbara utsikter, denna gång över den stora Vall de Alcalá de Xivert, en bred lågdal som sträcker sig bort någon mil mot nästa bergskedja västerut. Perfekt för ett kort depåstopp.

Castell de Polpís uppfördes av morerna, men övertogs från och till av kristna Tempelriddare. Senare, under en kort period var det intaget av Ottomanska Barbareskpirater, men så småningom tappade kastellet sin betydelse och hamnade i ruiner. Som så mycket annat byggt av människan har Irtan alltid varit kvar och kommit tillbaka.

Santa Magdalena de Polpís
Grusvägen mot Santa Magdalena de Polpís borgruin. Ett par hundra meter ner och dryg kilometer bort skymtar byn med samma namn.

Skulle det behövas något från civilisationen ligger byn inte långt nedanför. Det finns en liten väg under motorvägen som smidigt tar sig in i centrum. Sist jag var där fanns en eller två pubar och en bensimack, enligt Garmin ett litet apotek. Kanske något litet snabbköp med, men räkna inte med mycket, och med tveksamma öppettider. En avstickare kommer kosta 4-5 kilometer plus runt 200 höjdmeter extra, så låt det vara för något viktigt.

Vi styr istället kosan söderut, och jobbar oss bort på grusstigarna mot nästa borgruin, Castell de Alcalá de Xivert (de Chivert). Terrängen är bitvis karg längs stigarna på Irtan. Det gröna kan vara sticksigt. Aloe-växter och palmväxter kan sticka och riva rejält. Ibland kanske man skulle önskat sig långbyxor och långärmat, men det är bara enstaka irritationsmoment. Kläder efter väder är att föredra. Medtag plåster mot revor och stick, de väger inte mycket!

Km 15 – Coll de la Palma

Vägen mot Xivertborgen går över Ultra Irtas högsta punkt, Coll de la Palma på cirka 520 möh. Häruppe skymtar Peñiscola mot nordöst. Om vi känner för att göra en onödig smärtsam omväg kan man göra en ”liten avstickare” nerför Coll de la Palma till Pou del Moro – Morens brunn – som enligt osäkra källor är en gammal källvattenbrunn med fullt drickbart vatten. Ta mig inte på orden, kolla noga upp att det är så innan du fyller på flaskan och traskar tillbaka upp till banan igen…

Km 21.1 – Castell de Xivert

IMG_4170.JPG
Grusstigar.

Borgen vid Alcalá de Xivert har jag inte besökt på nära håll än, bara sett nerifrån motorvägen. Det ska bli spännande! Det här kastellet är större än Santa Magdalenas, som likt ett Hollywoodbygge mest består av en gammal fasad. Xivertborgen är nästan intakt. Särskilt fin tycker jag den är i mörker, med sin fina fasadbelysning.

Nedanför borgen syns byn med samma namn, Alcalá de Xivert. Skulle något behövas går det att göra en avstickare ner där också, men det kostar en halvmil extra i benen.

IMG_4164.JPG
Vy upp mot Castell de Xivert.

Från Xivertborgen är oddsen små för fler vackra vykortsutsikter. Kan blir det en fotopaus och rejäl insup av omgivningen. Och en belöning för att vi precis passerat halvmaran! Exempelvis en lokalproducerad bit turrón av mandel och honung? God energi för långdistanslöpare.

IMG_4165.JPG
Castell de Xivert

Nu påbörjas en längre nedstigning, först sydväst ner mot

Km 25 – Creu del Francés

Ett stenkors från 1800-talet markerar var Antonio Cherta blev dödad av Franska soldater år 1810. Här finns för övrigt en av många Geocachear gömda. Det finns en hel del i Irtabergen, och jag är tämligen säker på att den som är intresserad kommer kunna leta på flera platser som Ultra Irta passerar.

Färde fortsätter mot Medelhavskusten. Men lika fort som vi kommit ner blir det en rejäl uppförsbacke igen, kanske den saftigaste under hela turen där vi når höjdmax på 499 m ö h!

Km 30 – Torre Ebrí

Väl där uppe passerar vi ruinen av Torre Ebrí, ett vakttorn uppfört av morer kring 1200-talet. Vågar vi gå in? Vi kanske kommer upp i 510 m ö h? Anledningen till att det uppfördes ett vakttorn just precis där blir ganska självklart när man väl står där.

Torre Ebrí. Foto: Juan Ezquerro
Torre Ebrí. Foto: Juan Ezquerro

Km 32 – Ermita de Santa Lucia i Sant Benet

Nu börjar en stor nedstigning. Från Torre Ebrí till nästa eremitkyrka, La Ermita de Santa Lucia i Capellet Sant Benet, är det 3 kilometer. Denna ermita ligger nästan på spetsen av en kanjon, med utsikt över dalgångar på vardera sidan 312 m ö h. Om man inte tar intryck av dessa vyer är man förmodligen så trött att det är läge för vilopaus tills man gör det!

Det sägs att det finns en brunn med fint färskvatten vid denna kyrka, men det återstår att bekräfta. Jag tror tyvärr det är låst. Har man tur är Ermitan öppen för besök. Ta gärna en minut att gå in, den är liten men förtjusande.

Ungefär där vid Ermita Santa Lucia lämnar vi Irtabergens naturreservat och som du nu sett blir nedförsbacken allt djärvare. Vi fortsätter hela vägen ner till fiskebyn Alcossebre (Alcoceber) cirka 4-5 kilometer. Läs: före detta fiskeby, sedan länge en turistby. Dock betydligt mindre än Peñiscola, men utan ett större landmärke. Hamnpromenaden och fyren är dock ganska charmiga.

Km 35 – Puerto de Alcossebre

I Alcossebre kommer det sannolikt bli depåstopp, nu har vi lagt de tekniskt svåraste partierna bakom oss.  Här kan det inmundigas en kall öl och tapas. Det finns också kalla sötvattensduschar vid stranden, och andra faciliteter om de skulle behövas. En fredag- och lördagkväll/natt kan öppettiderna på barerna vara generösa under säsong, minst till 2-3-tiden på natten, förmodligen längre. Om vi kommer på morgonkvisten finns det säkert ett fik eller bageri som öppnar 06-07.

IMG_4174.JPG
Lokala bryggeriet Badùm från Peñiscola gör inte bara vanlig lager, de har även en speciell pumpabrygd.

Men vi kan inte stanna för länge, för vi är inte färdiga.

 

Km 37 – Faro de Alcossebre

Den intressant designade fyren i Alcossebre får symbolisera slutet på civilisationen. Vi är på väg NE längs med kusten, och åter på steniga men ganska snälla grusvägar längs kusten. Det dröjer ytterligare någon kilometer eller två kommer tills vi tillbaka in i Irtas naturreservat. Det blir tyst igen.

Km 42,2 – Camí Pebret

Maratondistansen råkar swisha förbi strax efter vi kommit upp på den lite större grusvägen Camí Pebret, som leder till Pebret-bukten, precis i höjd med Casa de Julían Peña. Ytterligare ett par kilometer och vi passerar Guardia Civil-ruinen, precis vid Punto de Pebret.

Km 45 – Cuartel de la Guardia Civil

Under århundraden har pirater och smugglare hållt till här i krokarna, strategiskt mellan större hamnar i Valencia och Tarragona, vid grottor och klippor lätta att gömma sig i. Och även om Peñiscolas och Alcossebres hamnar är relativt små idag utgjorde de för ett par hundra år sedan ganska viktiga handelshamnar.

Det har exporterats säd, vin, ull och annat såväl till antikens rom, till renässansens Medici-imperium i Frankrike och Italien. Under och efter det Spanska inbördeskriget förekom smuggling av vapen och materiel, senare under fasciststyret smugglades brist- och lyxvaror – samt knark. Tillgång-efterfrågan mättades tydligen med demokratins intåg, för sedan flera decennier är detta kvarter lämnat åt sitt öde.

Jag tänker att det måste ha varit en ynnest att bli stationerad här. Lugnet. Den vackra stranden vid havet. Naturen. Alldeles ensamma. Men verkligheten var säkert lång ifrån så trevlig.

IMG_4175.JPG
Ruinen Cuartel de Guardia Civil

Det kommer kanske bli svårt att inte vilja ta ett dopp här, men bristen på sötvattensduschar gör att jag avstår. Här finns inga servicefaciliteter överhuvudtaget, ingen el, inga toaletter. Medelhavet är långt mycket saltare än svenska farvatten och jag springer ogärna varm med skavande salt på kroppen. Det räcker och blir över med min egen svett, tack. Men hallå, det är knappt en mil kvar nu!

Km 48 – Torre Badùm

Istället följer jag kusten mot den sista större stigningen, där den sista rejäla backen via en serpentinväg leder oss till vakttornet Torre Badùm. Den ingår i samma bevakningssystem som Torre Ebrí, och flera andra moriska vakttorn som sträcker sig flera mil söderut. Tornet har såklart en rik historia i sig, men för min del har den ett väldigt personligt och nostalgiskt värde, så pass att jag valt den till logon för det här äventyret –

The Ultra Irta Experience!

IMG_4154.JPG

Utsikt söderut mot Alcossebre:

IMG_4161.JPG
Torre Badùm, utsikt SW mot Patja Ruso och Punt de Pebret

Utsikten norr mot Peñiscola är vidunderlig: havet, kusten, och siluetten av Peñiscolas befästa klippa. Sa jag att utsikten var vidunderlig? Den är det! Är det klart kan man också se den lilla ögruppen Islas Columbretes långt ute till havs. Och om det är mörkt syns hela himlens stjärnor och alla ljusen från Peñiscola; fyren, fasadbelysningen på de mäktiga murarna, husen på las Atalayas-berget. Nu är det bara en liten bit kvar.

Knappt 6 kilometer till mål!

Utsikt från Torre Badùm norrut mot Peñiscola.
Utsikt från Torre Badùm norrut mot Peñiscola.

Från Torre Badùm slingrar grusvägen 40-50 meter upp längs det azurfärgade havet, nedanför de dramatiskt branta kalkstensklipporna. Håll dig ifrån kanten om du är trött.

IMG_4149-0.PNG
Vandringsleder och speciella platser i Sierra de Irta

Efter några hundra meter grusvägen brant nerför en bit vid Km 49, med en tvär sväng på slutet, men det finns små avstigningsvägar som dämpar farten och lutar snällare. Använd dom ifall benen är slut. Efter detta stycke går upploppet längs lättare grusstigar, bara lite småknix ett tjugotal meter.

 

Km 52 – Barranc de l’Obús

Så vi möts igen, asfalt. Alldeles strax är vi tillbaka i Peñiscola, men de sista kilometerna får vi se upp med trafiken längs den smala vägen intill bergsväggen! Det finns ingen gångväg så håll dig tätt, tätt intill vänster till du är uppe och runt krönet vid Km 53. Kanske är detta den farligaste delen på hela sträckan? Du är trött, bilisterna kör som tokar och marginalerna är små. Håll i hatten och gör en snygg entré! Den absolut sista stigningen är vare sig stor eller lång, men den kommer kännas i benen.

Km 55 – MÅÅÅÅÅL!

Vi kommer runt hörnan, och nu når via Platja Sud. Det är bara några hundra meter kvar längs Peñsicolas lilla sydstrand, strax innan hamnen. Vi är framme vid den stora slottsmuren som vi lämnade för dryga 5,5 mil sedan. Cirkeln är sluten! Doppa fötterna i det svala sötvattnet i Font de la Petxina, det är du värd.

Hola Peñiscola!
Hola Peñiscola!

Fler tankar

Ultra Irta är inget sanktionerat lopp, det är min barndomsdröm i uppfyllelse

Jag gör det här för att det är min grej. Mitt första försök kommer ske nu i september 2015, Kommer sannolikt få springa hela rundan ensam. Med lite tur kan jag ragga upp någon vän eller släkting som mini-serviceteam.

Funderar ockå på att ragga upp en lokal förmåga som pacer-sällskap sista sträckan längs kusten, men jag vill nog göra det helt i min ensamhet den första gången!

Underlag och terräng

Min grova uppskattning är att max 20 procent är asfalt, cirka 35 procent grusväg, 40 procent grusstig, och max 5 procent stenstig.  Jag planerar använda Inov-8 Race Ultra 270-skor.

Väder, klimat, vätska

I september är det fortfarande varmt och somrigt i området, med temperaturer långt över 30 grader Celsius. Funderar på vilket upplägg som är bäst: att ge sig iväg i svinottan strax innan soluppgången, kanske kring 04:00 på morgonen, eller när aftonbrisen börjar svalka kring 17-18-tiden?

Just nu är jag mer inne på ett kvällslöp. De mest tekniska stigarna kan jag ta innan ljuset försvinner, och sista kuststräckan mot Peñiscola går utmärkt att köra natt, även om man är rejält trött. Är det månljus kommer inte ens pannlampa behövas där (men jag tar med den ändå).

Jag kommer ta en löparväst med 2 liters vattenblåsa på ryggen samt vattenflaskor i fickor fram, kanske även i händerna, så jag kommer upp i 3-4 liter. Om det inte är för varmt kommer det räcka, men det är troligen så varmt att jag får fixa extravatten på något sätt.

I Alcossebre kan jag förstås fylla på igen, där finns både kommunala brunnar med drickbart vatten och affärer. Och har jag tur stöter jag på naturliga vattenkällor längs Irtan. Ja, sötvattnet här är väldigt rent! Jag ska kolla upp detta noga, men jag har för mig att det går utmärkt att dricka – jag har åtminstone aldrig blivit dålig av det vid de tillfällen jag vandrat tidigare.

Alternativa rutter

Exakt bansträckning är inte riktigt klar än, jag har bara räknat upp de landmärken och platser jag vill passera, men det kan bli fler.

Sträckan mellan Santa Magdalenas borgruin och Xivertborgen kan göras via tre rutter; en utanför Irtan (längs foten av berget), eller ”inomskärs” längs en av Irtas dalgångar, samt uppe längs stigar som följer vid bergskammen. Just här jag har inte rekat tillräckligt. Kommer det vara svalare därnere i dalen? Stör trafiken från motorvägen om man tar utsidan? Är ”toppstigen” den som är mest lämpad för att ta sig till Xivert?

Att ta sig helt offroad mellan de befintliga stigarna är mycket besvärlig och svårforcerat på sina håll, så jag känner att det bästa alternativet just nu är att hålla toppstigen. Får återkomma om exakt dragning senare.

På vägen tillbaka, om jag inte är tillräckligt trött och plågad redan, kan jag göra en avstickare in till Mas del Senyor – i hjärtat av Irtabergen. Här finns naturliga källor med vatten, det är något skogigare och svalare. Här och var finns grottor att utforska (för den som har tid och lust att riskera livet).

Det var för övrigt på Mas del Senyor jag övernattade uppe i träden i min ungdoms glada dagar, vad vi internt kallar ”Vildsvinscampingen”. Därifrån kan man springa vidare nordväst längs en vandringsled som viker ut mot havet mellan Ermita de Sant Antoni och urbanisationen Font Nova, eller ta mig via den högt belägna gamla stenbrunnen som kommer direkt sydväst om Font Nova.

Båda dessa vägar ger några extra kilometer så man hamnar på runt 60 km totalt, men ger också ytterligare meter på höjden, och man missar en fin utsikt över Peñiscola vid Torre Badùm. Om inte benen känns fräscha skippar vi helt enkelt dessa avstickare.

Detta ska bli fantastiskt kul!

Ett äventyr, på en plats jag hoppas mina barn en dag kommer fascineras som jag.

Runkeepertips för Race

När man ska skapa ett ”Race”-event till ett lopp i Runkeeper är det så dumt att man inte kan lägga till en GPX-fil med bansträckningen. Det enda sättet är att rita upp hela sträckan manuellt i browsern!

Det är sådär kul och väldigt tidsödande på längre sträckor.

Googlade runt och fann en lösning på detta; RKrace-bookmarklet: http://jacqueminv.github.io/rkrace-bookmarklet/

Med den kan man lätt lägga till en GPX-fil och på så sätt slippa rita själv. Funkar tydligen även på att uppdatera andra aktiviteter i Runkeeper, men det har jag inte testat.

Det är så gött med folk som gör något åt praktiska problem, och delar med sig av det!

Synka Runkeeper, Wahoo och Garmin med Tapiriik

Jag använder flera olika appar och lösningar för att logga träningsaktiviteter, men i början av min löparkarriär för några år sedan använde jag bara Runkeeper på min iPhone.

Det funkade bra för en enkel motionär. Jag kunde följa mina framsteg (det var motiverande!) och få koll på min träningshistorik. Framförallt gjorde det mig medveten om var, när och hur jag tränade – och vilken påverkan det hade på vikten, som jag hade gott om då.

Men med tiden blev det uppenbart att GPS:en på min gamla iPhone 4S inte höll måttet. Jag kunde uppmäta så mycket som 5-10 procent felspårningar, vilket inte är acceptabelt. På kartan kunde det se ut som jag var full när jag sprang, kors och tvärs gick det. Det ledde förstås till att min pace var helt uppåt väggarna, alldeles för optimistisk och långt från verkligeheten. Visst, start- och stopptiden var korrekt, men distansen -och därmed pace – var helt off. Det var hela verkligheten jag vill se, men det var en förskönad bild som levererades.

Särskilt irriterande var det när jag försökte bryta mig igenom 60-minutersintervallen på en mil. Jag började närma mig den och låg bara någon minut och till slut några sekunder över, men jag ville verkligen inte fuska, jag ville veta när jag blev sub-60, för det var en stor grej för mig då.

Satt frusterat och fixade kartan efter varje pass för att justera och ”downgradea” min insats, och det kändes inte positivt. Till slut tröttnade jag och skaffade en löparklocka. Det blev en flaggskepssmodell i den då nya Garmin Forerunner 620. Med den kunde jag mäta en hel massa annat också, men det var framförallt mer tillförlitlighet till GPS-data som jag var ute efter. Och det fick jag.

Garmin har naturligtvis en egen lösning för att logga aktiviteter Garmin Connect, men jag hade ju redan ett par års loggningar på Runkeeper.com! Nu ställdes min statistik helt plötsligt inför ett problem; Hur skulle detta synkas, så att jag fick med all data om löpningen, om andra träningsaktiviteter, vikt med mera?

Till en början kunde jag manuellt ladda upp GPX-filen från klockan till Runkeeper, men det blev inte hållbart i längden. Ett tips ledde till den utmärkta synktjänsten Tapiriik.com, som jag fortfarande använder. Den såg dessutom till att synka historiken, hyfsat – och automagiskt! Billigt, dessutom.

Under tiden började cykla landsväg. Ett nöje som jag främst unnar mig vackra och inte så blåsiga dagar. Eftersom jag tidigare använt ett pulsbälte från Wahoo, som synkar utmärkt direkt med Runkeeper via Bluetooth, tittade jag på deras lösningar för cyklister. Där fann jag Wahoo Blue SC (kadens- och distansmätare) samt den tunna cykeldatorn Wahoo RFLKT. Och därmed ytterligare appar från Wahoo (för övrigt utmärkta!) med aktiviteter som behövde synkas. Lyckligtvis hade Wahoo redan tänkt på det; de exporterar utan problem såväl till Garmin Connect som till Runkeeper, med flera.

Jag använder numera Runkeeper och deras HealthGraph-tjänst som samlingspunkt för loggningar av träningsaktiviteter, men väldigt sällan själva appen, möjligen för längre promenader samt att logga exempelvis funktionell träning manuellt. När jag cyklar kör jag med Wahoo-appen, när jag springer använder bara Garminklockan, och det synkas utan problem av Tapiriik. Det känns som jag hittat ett sätt att bli av med administration och kan fokusera mer på träningen och mindre på tekniken, fast jag ironiskt nog är tokförtjust i det!

My running goals 2015

Since I’ve taking up running I have discovered that I do well with having goals with my exercises, in particular for running. Back when I started out from scratch it was about consistency; staying true to doing at least three runs a week.

Swiftly this evolved into chasing times on distances. One of my proudest moments was breaking the 10K on sub-60. Not bad for an overweight bastard with more than a decade of decandence in the bag!

By then I considered myself more of a runner and less of a jogger, which meant I was ready for a race. So I wanted to finish a race – my first was a 10K, and I was 43 seconds shy from sub-50! Guess what that motivated? Yes, sub-50 on 10K…

Back in racing, I extended the distances. At first I thought Fortsätt läsa ”My running goals 2015”