RR ÖSTERLEN SPRING TRAIL ULTRA 2018

Premiär för årets första ultra, och premiär för detta ultralopp bland Österlen Spring Trail-evenemangen. Vintern släppte nyss sitt grepp, springtime is here!

Förra årets långlopp bland ÖST:s arrangemang ”Lill-ultra” på +47K var ersatt med en ”Mellanultra” på +62K, och nu var det ett A till B-lopp istället för en loop.

Inte en korrekt rutt. Finn ett par kilometer fel!

Starten var placerad i Simrishamn, men målet som vanligt på Christinehovs slott. Ny huvudsponsor var Simris Alg, därav sponsornamnet Simris Alg Ultra. Simris Alg är ett spännande företag med en VD som också är ultralöpare och entreprenör – borgar för ett bra partnerskap.

Uteblivet domedagsväder

Varje dag i veckan innan loppet spanade jag på väderleksprognosen. Ena dagen spåddes +10m/s motvind, andra lika mycket medvind, någon dag sades det bli ösregn, sen uppehåll, tung dimma och så om igen. Det slutade med ganska soligt väder, med en lätt bris som dock höll nere vårvärmen något. Inte värre än att det var shorts som gällde, men jag fegade på tisha och höll långärmat. Såg de som klätt sig betydligt varmare, men även mindre.

Med tanke på att det var snö och is bara någon vecka tidigare var det här nästan att betrakta som sommarväder – definitivt jämfört med Österlen Spring Trail förra året, då det yrde snö. Jag var nöjd med min utstyrsel och behövde aldrig ta på den nerpackade jackan, men jag hade på handskarna vid något tillfälle. Kändes något kyligare mot slutet.

Småsnack inför starten

Ställde bilen vid målet på Christinehov, och där på parkeringen träffade jag Oskar Henriksson, en av medarrangörerna och ”champion” för evenemanget. Han skulle köra till Simrishamn med dropbag-släpet, och lite spontant hängde jag med som sällskap och extra hjälpreda, åtminstone tills starten. Han hade säkert haft med pallplatserna att göra om han sprungit själv, men det gick inte idag då han jobbade med arrangemanget.

En av många intressanta väderleksprognoser som inte slog in.

Så jag kom en dryg timme till godo före starten, där Oskar höll en kort genomgång med funktionärerna för första halvan. Kände igen flera sedan innan i trailsvängen, så det var gott om erfarenhet. Känns tryggt att veta att andra löpare hjälper till, som vet vad som krävs och hur det upplevs av de som deltager. Hade jag blivit (inte allt för) skadad skulle jag inte tveka att anmäla mig som funktionär, såsom jag gjorde för två år sen. Det är en häftig upplevelse. Rekommenderar alla löpare att någon gång vara funktionär i ett lopp, och på Österlen Spring Trail kan man få riktigt fina platser att jobba på.

Tillbaks till startområdet. Inte långt efter mig kom två early birds till: Ola och Roland. Vi småsnackade en stund innan den stora gruppen deltagare kom med de fyra bussarna från Christinehov.

Vi var tre väldigt olika, men ändå lika löpare. Ola var snabbare, jag brukar ligga i (bakre delen av) mittpacket, och Roland var kanske den äldsta deltagaren som imponerade med att om en vecka fylla 70 år!

Hoppas ha samma hälsa och vigör som honom då. Han var orolig för de ganska snäva reptiderna, det gick ju inte riktigt så snabbt för honom längre. Med facit i hand är jag ytterst glad att höra att han kom i mål, med typ 2,5 minuts marginal. DFL med den äran! En sann kämpe. Läs mer om Roland och hur han hade det på loppet på hans hemsida.

Ola kom inte hela vägen upp på pallen, men han höll sig i toppskiktet. Bra løpt, det inspirerar!

Lös sand och stenstrand

Med 10 minuter kvar meddelades det i en megafon att göra sig redo för start. Ny annonsering vid 5 minuter, sedan 30 sekunder… TUUUUT! Så löd starttutan, och fältet rasslade iväg från hamnet och norrut längs kusten. Loppet hade ett maxtak på 150 startande, är att få tillstånd att springa genom känsliga men vackra naturområden och privata marker. Det är bra, men gör det också svårare att få tag i en startplats.

Känslan precis efter vi kommit iväg var okej, med sol och allt, men tyvärr bedrog jag mig. Det dröjde inte länge förrän vi kom på strandängar. Den lösa sanden började obarmhärtigt dra musten ur benen. När det en stund senare blev stenstrand började jag känna av lite smärta i fot och ankel. Obra känsla, jag som precis blivit kvitt det där onda i foten. Sen blev det kallt och blött… Jaha, en läckande flaska. Lyckligtvis var den inte full från början, och det var bara vatten och inte Tailwind, men det var så jäkla onödigt. Det visade sig att jag verkligen hade behövt den där extra slurken av ansträngningen som kom.

Propagandabild. Foto: @snikkelbecker

Kändes ironiskt att jag kvällen innan just upptäckt ett läckage i en annan flaska och bytte ut den mot denna, i tron att den var hel. Upptäckte även en bristning i en kork på ytterligare en flaska. Kunde kombinera den hela flaskan med den hela korken, som lyckligtvis var kompatibla, men denna extraflaska låg i min dropbox, sådär 32 km från start. Den kunde ha varit med tom i ryggsäcken utan att vare sig ta mycket plats eller väga många gram extra, men men. Lärdom.

Två flaskor, kunde kombineras till en fungerande

Det var fler än jag som fick anstränga sig första 15-20K fram till Kivik, så det var tur att Buhres Fiskrestaurang där ställde upp med en inofficiell vätske- och energistation, annars hade jag fått knacka på någonstans och be om vatten. Buhres serverade utsökta tunnbrödsnittar, små bitar med rökt lax med mera på denna station som jag hoppas återkommer som officiell! Sötsaker och chips i all ära, men på längre distanser blir riktig mat så mycket godare. Tack Buhres, utan er station hade jag kanske inte klarat mig i mål, för där och då behövde jag all energi och vätska jag kunde fylla på.

Uppför backen

Trots att foten ömmade, att jag småfrös och vätskenivån sinade, kändes benen bra. Jag kunde lägga in lågväxeln och jogga upp för de flesta backarna utan att pulsen gick i taket. Måste jobba på att lära mig gå effektivare, för jag gör det så långsamt. Utför hade jag inte samma klipp som vanligt på grund av foten. Och på platten låg jag kvar i lågväxeln, så de flesta kom ikapp och sprang förbi.

Fiol och hejarop

Loppet går inte under högsäsongen på Österlen, och längs lantliga skogsvägar, stigar och spår, så det var ganska glest med folk och publik. Men alla vi mötte gav tummen upp, hejade och var vänliga. I Vik, mellan Simrishamn och Kivik, hade en glad man tagit fram sin fiol och lirade något folkviseaktigt. En sån där spontan upplevelse som luckrar upp ett dystert sinne.

Det behövdes när jag redan kände mig slut. Hade inte ork eller lust att ta foton, eller småprata med andra löpare – även om det blev lite skämt om skägget och så. Några bekanta sprang förbi och undrade hur jag mådde. Minns inte riktigt vad jag sa, men det var säkert krystat och halvdeppigt.

Salut från Ravlunda

Det var inte bara folkvisor och klagosång som lät. Plötsligt började det smattra och skjutas på det militära skjutområdet Ravlunda, norr om Haväng där vi svängde inåt land. Det var maskingevärsalvor men också betydligt grövre kaliber på skotten. Ibland dundrade till så att kläderna fladdrade till och tryckvågorna kändes i magen. Då och då var det tyst en stund, men så blev man snabbt väckt av en ny stark kanonad. Inte fel med lite extra energi och adrenalin! Stod dock inget i PM om detta, fast några överraskningar bör man få.

Det fanns en annan överraskning som dock fanns annonserad i PM! Vid Km 30 korsade rutten över ett järnvägsspår. Och där stod ett ånglok, som vi skulle klättra igenom.

Foton: Thomas Bengtsson @snikkelbecker

Det var helt oväntat och också en grej som fick mig på bättre humör, då min stämning blev sämre och sämre i övrigt.

Velande på Bengtamölla

Efter loket var det bara 2-3 km till AS där våra dropbags väntade, samt energi och dricka. Men dessa kilometrar var väldigt långa. Jag övervägde DNF. Var lika trött som vid Km 70 på Sätila Trail 50-miles för några månader sedan. Och nu var jag bara på Km 30! Tänkte att jag inte skulle klara reptiderna som kom, utan att ha egentlig koll på läget (jag hade hyfsad marginal).

När jag kom fram till Bengtamölla hade jag tänkt länge att det var här jag skulle bryta. Men jag höll mig till planen och började byta tröja, smörja in mig med mer vaselin mot skav. (Tack syster som kollade ryggen och smörjde in den!). Under tiden kom Oskar förbi och frågade hur det var. Mumlade något om att nä, det var dåligt, att jag kanske skulle bryta.

Han sa enkelt och bestämt att ”Men det ska du inte göra”, och så skyndade han vidare med sitt. Så jag fortsatte enligt plan och fyllde på Tailwind – nu i fungerande flaskor – och åt chips, drack lite varm blåbärssaft. Och så var jag plötsligt på väg ut från Bengtamölla. Lade då märke till att det satt 6-7 personer på stolar vid utgången. Det var DNF-gänget som väntade på skjuts målområdet.

Jag mumlade hej eller nått och gav mig av. Kom kanske 200 meter, och stannade. Jag hade inte bytt strumpor, de var lite blöta och sandiga. Jag var ju rätt trött med, skulle inte jag bryta?Skulle jag inte ta mer lite mer mat, det var ju två mil till nästa station!?

Började gå tillbaka. Kanske för att byta strumpor, kanske för att bryta. Såg några löpare på väg från stationen så jag stannade. Ville inte höra någon klämkäck kommentar om att jag var på väg åt fel håll, så jag stannade, vred på mig och låtsades göra något. Stretcha?

Av okänd anledning vände jag på rätt håll igen och började gå. Kanske var det Oskars ord som ekade. Kanske var det insikten att jag inte var skadad eller var illa ute, jag var bara trött. Kanske kom jag på att jag sprungit betydligt längre i råblöta skor med grus i utan problem tidigare. Efter nån minut tog jag några löpsteg. Och fortsatte. Sen var det liksom bestämt att den enda vägen var framåt, mot målet, och jag fick inga fler tankar på att bryta.

Undertiden jag var inne på Bengtamölla hade jag glömt att pausa klockan, så det bildades en GPS-blomma, och med det kom många störiga icke-rekord på Strava. Får försöka sudda ut dem.

Vidare mot Maglehem

Nu skulle det bli en ganska rak och platt grusväg, en före detta banvall cirka 5 km mot Maglehem. Jag joggade på men sinnet och kadensen var låg, så jag satte in hörlurarna för att lyssna på musik. Väldigt osocialt och otrailigt, men jag behövde någon distraktion, och hade inte heller min ständige äventyrskompanjon Johan vid min sida att tjôta med. Grusvägen passerade Ravlunda militära skjutområde som närmst, och då och då fladdrade kläderna till av kanonaderna! Jag fick absolut distraktion.

Musiken och skotten hjälpte mig framåt. Det gick inte fort, det var inte snyggt, men jag satte hela tiden ena foten framför den andra och tragglade på.

Långa kilometrar

Hur sakta går det att springa? Alltså, så att rörelsen fortfarande räknas som löpsteg? Jag utforskade motvilligt detta. Försökte sträcka mig i form, ta längre kliv, ta kortare kliv, ta dem oftare, men inget verkade hjälpa.

Jag tappade många placeringar och det hjälpte inte heller humöret, men nu var åtminstone DNF inte i sinnet. Och skönt nog lade jag inte en tanke på reptiderna heller, utan tänkte att det ”bara är knappa 20 kilometer kvar, inga problem!”. Sinnet var inte odelat positivt, men åtminstone lite lättare än före Bengtamölla.

Men de utvecklade sig till världens längsta kilometrar. Tittade för ofta på klockan, som på grund av GPS-blomman visade 2K för mycket. Min mosiga hjärna kalkylerade hur många kilometer det var kvar till sista vätskestationen, hur lång tid det skulle ta dit, och sen i mål osv.

Undertiden joggade jag upp för Brösarps backar, och ner igen, i samma sköldpaddsväxel som jag lade in vid km 12.

Till slut kom jag in på sista kontrollen i Vantalängan. Hade ransonerat lite vätska mot slutet, men var åtminstone inte helt torr. Där väntade sköna funktionärer som bjöd på lite choklad och dricka. Vi samlades ett gäng löpare som låg i ungefär samma snittfart, men hade olika svackor och skillnad i max/min-fart. Några sprang på, men fick gå en stund, andra som jag gnetade sig fram i en jämn, sakteliga fart. En tjej hade uppenbarligen fått rejält ont i quadsen på låren, och tog sig väldigt försiktigt fram i nedförsbackarna – sen sprang hon om mig igen på plattsträckorna.

Men något hände i mig med cirka fem kilometer kvar. Jag fick tillbaks lite energi, jag fick spring i benen igen. Plötsligt avverkade jag en inte helt platt kilometer på typ 5:47 min/km, från att ha legat på 7-8! Har ingen aning var det kom från, men jag fick feeling och det funkade. Hann ifatt och förbi några som passerat mig tidigare, som sett mycket starkare ut för bara 30 minuter sedan. Kanske hade de krampkänningar eller var väldigt slitna.

När jag kände efter så hade jag inte ont någonstans. Ingen kramp, inget skav, inga onda knän. Till och med den krånglande foten var med på noterna. Jag var bara trött, men kommit i en andra andning (eller tolfte andning, som någon medtävlande sa).

”Var har du gjort av min man?”

Någonstans längs Verkeån, med bara 2 kilometer kvar, började jag få syn på en rygg längre fram. Jag fick en kort fantasi om att den skulle jag ifatt, men avfärdade tanken lika snabbt, det kändes inte verkligt. Med slottet i syn, kanske 5-600 meter kvar totalt, kom jag ikapp. Men både jag och han som ägde ryggen var rätt nöjda med att gå i mål oavsett placering, så jag som råkade ha vind i seglen fick fri passage och vi skojade om att det inte blev någon spurt idag. Älgade på och kom fram till den sista trappan upp till slottet.

Foton: Oskar Henriksson @storasmaoskar

Tunga men bestämda steg, några löpsteg på gruset – och jag var i mål!

Så. Jäkla. Skönt.

Jag var glad. Jag var lättad. Fick medalj, en Finisher-keps, några grattis, något foto taget, och en dam i publiken som förtjust undrade var jag hade gjort av med hennes man. Vi hade legat jämte varann ett bra tag, och hon hade väl lagt märke till mig vi de många punkter som hon mött upp på, vilken fantastisk fru! Mannen kom några minuter senare, han fick gå lite mer mot slutet.

Jag gick och hämtade några äpplen och ett mål god mat, och satte mig för att spisa i ett uppvärmt tält, med god speciallevererad äppelmust och trevligt sällskap. Tack du löpare som jag satt bredvid, som hämtade besticken jag glömt! Hade jag gjort det själv skulle det tagit minst fem minuter, nu tog det kanske 30 sekunder. Tack Märta, Ola Ö, Rickard och andra kända och okända löpare som höll mig sällskap. Det kändes genuint trevligt att snackas vid och få höra om vad ni upplevt, hur det gick för er.

För egen del är det bara att konstatera att jag är väldigt glad att jag (till slut) tog mig i mål, men ganska besviken över mitt velande i Bengtamölla, och över min allmänt usla form.

Nästan som nya!

Efter en stunds vila tackade jag för mig och gick stelt iväg till bilen för att byta om. Upptäckte att jag inte hade några blåsor eller problem med tånaglarna, inget grymt skav utan bara mest var svettig och lite trött.

Fick kämpa för att hitta något skav. Första gången på länge som duschen var smärtfri!

Gött med automatväxlad bil med farthållare, men det var faktiskt energi kvar, trotsallt.

Obs: Bild tagen 2 dagar efter loppet, när ultraskägget fått sig en bassning hos barberaren. Men Finisher-kepsen satt som en smäck!

Till arrangörerna

Kändes lite väl långt mellan (vätske)stationerna. Det skulle göra mycket för energislukare som mig att ha lite tätare stationer än bara vid km 32 och 52. Det var visserligen klart och tydligt beskrivet i PM, och visst hade jag otur med läckage, och jo jag borde själv tänkt på att lasta med mig mer vätska – men gärna en extra station utöver Buhres. För min del hade den kunnat vara obemannad med ett par dunkar vatten.

På tal om vätska. Förutom vatten serverades Tailwind. Jag tyckte den smakade väldigt utspädd, men det slår mig att det kanske är jag som har för högt koncentrerad dos?

Har för mig att Simris Alg bland annat gör kosttillskott, det hade kanske funkat vid vätskestationerna, eller i målet, eller kanske rent av i små provportionspåsar till deltagarna?

Hursomhelst TACK! Arrangemanget var väldigt bra, banan var vacker och krävande – som den skulle vara. Det var välmarkerat så jag hittade trots att blicken ofta var i marken. Vid ett tillfälle fick jag ropa på en tjej som missade att vika 90 grader in på en stig från en grusväg, men hon hörde och kom på rätt spår med bara typ 100-200m omväg. Annars lade jag inte märke till några andra felnavigeringar, trots att långa sträckor var omarkerade. Längs kusten var det ju svårt att göra fel med havet på höger sida.

Lärdomar, post-ultra

Det går alltid att komma längre än vad man tror!

Dubbelkolla flaskor och annan utrustning. Nä, trippelkolla.

Inget skav! Efter den senaste tidens grava ryggskav, trots att den varit smord, haft bra tröja osv, så provade jag nu att käka vanliga receptfria pollenallergitabletter, (Antihistamin) inför loppet. Tanken var inte att det skulle motverka skavet, men åtminstone dra ner på effekten så det inte flammade upp onödigt mycket. Det verkar ha hjälpt, även min plan att hålla mig välsmord med vaselin var 20km ungefär.

Dropbag-effektivitet, något bättre men fortfarande finns mycket tid att hämta (tack igen sjuksyster, som smorde min rygg!). Kanske och lägga i en checklista till nästa gång?

Coca Cola var guld att ta med i dropbagen, en mini-burk räckte.

Ömmande fot, men det blev inte värre än innan, och den gick inte sönder – klarade sig bättre än befarat. Men nu ska den få lite löpvila, mer fokus på simning och cykel ett tag inför Å-simmet, tills vi rullar upp igen inför BUS!

Extra tröja, kalsonger, strumpor, överdragsbyxor och jacka i dropbag – att dra på direkt EFTER loppet. Så slipper man omvägen via bilen, och blir varm och torr snabbare.

Packlista

Totalt 1,7 kg (inkl. dryck med två fulla, nästan hela flaskor). Lagom, skulle dock fyllt flaskorna helt, samt dubbelkollat att de var hela. Sa jag dubbelkolla? Trippelkolla.

  • Ryggsäck: ArchMax 4,5L
  • Midjebälte: ArchMax (hade mobilen i den)
  • Snyt-toapapper
  • Energi: 3 gula Peanut Snickers (2 extra i dropbagen)
  • Regn/vindjacka: Lätt GoreTex
  • 2 softflasks ca 5-600ml
  • Fällbar mugg/kåsa
  • Mobil med powerbankskal, hörlurar
  • Bilnyckel, körkort och kreditkort
  • Vaselin: Halv burk gul Kløver-vaseline
  • Karta: printad hemma, i en ziplock. Behövde aldrig användas.

I Dropbagen hade jag ett komplett ombyte: strumpor, kalsonger, shorts, skor, tröja, handskar, keps, buff,

Även en burk vaselin, extra choklad/Snickers att äta och ta med, en liten handduk att torka bort svett med, samt vindjackan jag hade haft på inför starten.

Det enda plagg jag faktiskt bytte var tröjan, och det räckte. Om jag skulle sprungit längre, och vädret varit värre, hade jag troligen bytt mer eller allt.

Kläder

  • E.A.T.-truckerkeps
  • Valencia CF-buff
  • SOC boxershorts
  • The OMM långärmad tröja
  • Tunna handskar (okänd tillverkare)
  • The OMM kortbyxor, vatten/vindtäta
  • Compressport vadkompression-sleeves
  • Injinji korta ullstrumpor
  • Dirt Girl gaiters
  • Topo Athletic Terraventure skor

STORT TACK

Till Gael och arrangörerna, allt kändes välordnat, stabilt och familjärt.

Till funktionärerna för pepp och hjälpsamhet, och all service.

Till alla som hejade längs banan, flera som återkom på många ställen! Väldigt uppskattat.

Till min äventyrsvänner i Efflon Adventure Team, som gett stöttning genom all träning, och var med hela vägen som moralisk support. Saknade er i spåret!

Till familjen som låter mig hålla på med mina galenskaper, men accepterar och älskar mig ändå. Ni är bäst.