Livin’ La Vida Ultra

Alldeles för lättövertalad av min kompanjon i spåren, och anmälde mig med skräckblandad förtjusning till Trans Gran Canaria 2019.

De 128 kilometerna blir förstås tuffa i sig, men jag oroar mig mer för de cirka 7500 höjdmeterna, som enligt rykten numera ”bara” är kring 5500. Och så är jag bekymrad över skav. Lyckas jag träna upp mig inför loppet så jag kan genomföra det utan att vare sig gå sönder eller bli galen (eller driva min familj till vansinne), så kommer jag ha lyckats. Att komma in under 25 timmar vore najs men här får jag vara klart nöjd om jag fixar reptiderna.

Träningsupplägget blir fokus på höjdmeter och styrka, så kanske inte lika mycket på mängd mil i benen förrän mot oktober-november och framåt.

Nattturer med midnattsstart och pannlampa behövs också.

En rek-träningslägertur, kanske med familjen, kring jul-nyår, känns som en bra idé, men jag får förhandla med frugan och barnen.

Just nu är jag dock mest oroad för att min kropp inte ska klara av det. Är i uppbyggnadsfasen inför Österlen Spring Ultra 60K, och är redan slitsamt. Behöver lite bra känningar snart, inte bara ont i höft, ankel/hålfot och diverse förkylningar.

Men fasen vad jag ser fram emot detta!