RR Tjörnarparen 50K 2017

Ett av Sveriges bästa traillopp finns i Tjörnarp, mitt i Skåne. Den lilla byn och bygden runt banan engagerar sig varje år föra att omfamna galningarna som springer (vadar) runt bland lera, stock och sten. Och vi älskar dom för det!

Tanterna och gubbarna från den lokala PRO-föreningen bakar hemlagade kakor, breder riktiga mackor, kokar kaffe, grillar korv, bemannar servicestationerna, och tar hand om svettiga, kalla och utmattade löpare. Den lilla osttillverkaren Osterian i Nyrup bjuder på sina delikatesser och RD Lars Hektor, hans familj och en massa underbara funktionärer gör allt i sin makt, och lite till för att alla ska trivas och få bra service. TACK!

Ta bara specialmat och godsaker på stationerna och i mål? Laktos-, glutenfritt och veganskt, förutom vanliga ost- och skinkmackor: Check Uppställningsplats för husbil, för en löpare som körde långt norrifrån? Inga problem, ställ er på vår uppfart så får ni ström också! Hejarop och glada miner från barn med flaggor, små skyltar med uppmuntrande ord utanför hus längs vägen, och alla civila vi möter i skogen som hälsar och ler.

Allt sammantaget bidrar det till positiv stämning. Det är familjärt, vänligt, hjälpsamt, och jäkligt svårt att bli arg och frustrerad över något. Hade jag tvingats till DNF skulle jag ändå minnas loppet som en trevlig ljuspunkt.

Loppet

Banan ser på pappret inte ut att vara så krävande jämfört med andra traillopp; typ 750 höjdmeter över 50K och nästan inga branta eller supertekniska partier.

Men ack vad man kan bedra sig. Skogsvägarna, lederna och stigarna ondulerar så pass att de suger musten ur benen ändå. Vet inte hur många gånger vi tvekade på om backen framför oss var tillräckligt brant för att få gå uppför, eller om vi skulle fortsätta springa.

Detta kryddas med små partier som är extremt leriga, eller en vattensjuk hage, knixiga stigar med blöta stenar och rötter, och rent av 200 meter asfalt! Banan varierar hela tiden.

Foto: Marcus Ljungkvist
Den ökända hagen. Bästa partiet på hela sträckan!

Syraspurten

Årets upplaga av loppet hade två nyheter: uppdelning i Dam- och Herrklass, och så ett litet sprintsegment uppför en brant, kallad Syraspurten. Den är behagligt placerad efter drygt 33-34 kilometer för att alla ska vara ordentligt uppvärmda. Branten är inte helt vertikal, men tillräckligt för att Akillessenorna får sträcka ut. Läste att den första delen stiger drygt 40 meter per 80-100 meter.

Innan loppet skämtade jag på blodigt allvar att det här var min stora chans att vinna i Tjörnarparen. (De som känner mig i spåren vet att uppförslöpning – eller ens uppförsgång – inte är min stora styrka). Att jag kom snabbast* kändes minst sagt abstrakt.

Mina ben från start och dit hade känts bra, men började bli trötta. När Johan och jag fick syn på skyltarna som skvallrade om ”200 meter kvar” frågade han om jag inte skulle köra.

– Nja, jo, nä. Äh, fuck it, jag kör!

Foto: @laban
Foto: Robert ’Laban’ Andersson, @laban på Instagram

Precis innan jag satte foten på chipmattan som markerade starten fick jag igång bluetoothhögtalaren i ryggsäcken. Ut kom Led Zeppelin – Immigration Song, perfekt köttalåt!

[ VALHALLA I AM COMING! ]

Älgade upp bäst jag kunde, kroknade precis vid kanten där det fanns en kamera och överraskande mycket folk (tack Laban för foto!), men den där kanten var inte slutet – det planade ut men var en bit kvar till sprintmålet. Fick energi av hejaropen och tog nya tag, staplade över mållinjen och pustade ut. Tankarna snurrade om att jag kunde gjort det lite snabbare, men att jag ändå inte hade skuggan av en chans mot eliten.

– Jaja, vad är väl en bal på slottet?

Började traska vidare med mjölksyrestinna ben, och välluftade lungor, medan jag väntade in Johan som var smart nog att ta sig upp på ett mindre energikrävande sätt.

Efteråt kollade jag loppet på Strava och ett segment där kallat Syraattacken. Jag hade inte ens tagit mig in på topp 10 idag. Men så var loppets version betydligt kortare (340 m) än den på Strava (600 m), tur nog för mig! På kvällen kollade jag på Racetracker.no och var nervös för att de som var ute på andra varvet (efter 86K i mörker, det hade ju varit fenomenalt att bli slagen av en sådan gigant!), eller 50K Variabel Skymningsstart skulle knäcka min tid. Racetracker hade även strul med fyra 50K-löpares tider, varav en var totaltrean Peder Enoksson. Han är snabb. Om han tog i på Syraspurten är jag säker på att han skulle knäckt min tid.

Men tiden stod sig, en hel sekund före tvåan Toru Shingai – som vad jag vet är en fenomenal atlet och löpare. Jag är uppriktigt gråtmild över att ens lyckas hamna på ett podium här.

* EDIT: Tiderna är fortfarande preliminära tre dagar efteråt, så jag kanske inte ens hamnar på podiumet ändå. Jo, vad är väl en bal på slottet?

Precis efter sprinten infann sig en vändpunkt. Fram dit hade jag dragit Johan medan han fightades mot överdrivet hög puls, illamående och allmänt en dålig dag. Efter Syraspurten krokade jag mig fast i honom med en mental änterhake, och han fick stå för farthållningen. Han blev starkare och piggare ju längre vi kom, åtminstone jämfört med mig!

Men vi fick båda kämpa och gräva efter krafter. Backarna som vi valde att gå uppför blev flackare och kom oftare, om man säger så. Vi fick lite energi av att komma ifatt och förbi några löpare som börjat krokna mot slutet (mer än oss), samt av att möta de första 100K-löparna som redan varit och rotat i sina dropbags och varvat vid målet. Det är så jäkla imponerande! High Five och glada tillrop på stigarna – och plötsligt gick tempot upp lite igen.

Vi kom i mål innan de skymde, fick vår efterlängtade Finisher-tröja, träffade vänner och bekanta och njöt av stämningen och fikan inne i Bygdegården.

Kroppen kändes mer sliten och trött än efter Sätila Trail +50 miles, som ändå var vattensjukare, högre och längre. Förmodligen var vi i något bättre form då för fyra veckor sedan, och inte riktigt utvilade nu. Fast det är ändå något som gör Tjörnarparen tyngre. Marcus Ljungkvist var nog inne på rätt spår när han sa att det berodde på den högkvalitativa skånska leran.

Noterat

• Träffade Niklas Hermansson som gjorde ultradebut – på en fantastisk tid! Grattis Niklas!

• Tomten, grodan. Anar jag en kostymtrend på Tjörnarparen?

• Banrekordet slogs, trots (IMHO) något jobbigare bana än förra året.

• Testade nya skor, Topo Athletic Hydroventure, som kom tre dagar innan loppet. Jag hann inte springa en meter med dem innan. De var väldigt bra, enda minuset var att de inte släppte ut vattnet som kom in via lästen så snabbt. Om ändå någon kunde uppfinna nano-gälar med högt utsläpp men noll insläpp.

• Och uppfinna dynamiska dubb som går in och ut ur sulan vid behov.

Vad: Trail ultra, 50K

När: 2017-12-09

Var: Tjörnarp, en världsmetropol mitt i Skåne

Hur: Med mycket möda och stort besvär, väldigt glada miner, och några stunder med hög musik.

Skor: Topo Athletic Hydroventure; vattentäta (ja, upp till lästen!), som funkade bra. Önskade något bättre grepp i leran, och bättre utsläpp av vatten som letat sig in i skon.

Antal stenar i skon, trots gaiters: 4

Antal söndriga tår och naglar: 0

Antal mygg: 0

Resultat: Plats 57 av 97-nånting? Herr.

http://events.racetracker.no/2017/tjornarparen/results/

Syraspurten http://events.racetracker.no/2017/tjornarparen/results/#0_BB97ED