RR Sätila Trail +80K 2017

Årets A-lopp, som alla tidigare lopp och äventyr varit förberedelser till. Nu skulle all fysisk och mental träning sättas på prov! Men det var inte alls vad jag oroade mig för. Två dagar efter loppet skulle jag sitta i ett flyg mot Indien. Mina mörka tankar var om stelhet, skav och kramp på flyget, och att hamna i Indien i en sargad kropp med nedsatt immunförsvar!

Så även om detta lopp skulle ta mig utanför komfortzonen, den längsta sammanlagda sträckan jag någonsin sprungit, kände jag mig redo, men absolut inte säker på vad som skulle hända.

Vi hade förberett oss väl, min vän Johan i Efflon Adventure Team och jag. Rekningsrundan Expedition: Sätila en dryg månad innan var en succé. Vi lärde oss hur banan såg ut, och fick ett mentalt försprång.

Och 16-veckorsprogrammet inför 50 Miles, som Johan hittat, visade sig med facit i hand va ett mycket bra upplägg för distansen.

Provpackning och ompackning hade gjorts. Dropbag blev dropbox. Allt var klart. Fredag eftermiddag körde vi till Kungsbackasektionens äventyrare Anders, som stod för gästabud. Efter 2,5 timmes bilfärd svängde vi in på hans uppfart. När vi gick ut bilen lade Johan märke till ett pysande ljud.

– ”PPFFFFFFFFFFFFFF…”

Strax kunde vi konstatera att det satt en stor skruv i däcket. Hade känts sådär kul att upptäcka den punkan klockan 04:15 morgonen därpå när vi skulle köra till Sätila inför starten!

Fruktlösa samtal med lokala bilverkstäder ledde till stridsbeslut att helt enkelt byta till reservdäcket, och chansa på att det höll hela vägen dit och tillbaka till Kungsbacka. Ett litet ”max 80 Km/timme”-däck. Chansningen höll, och vi slapp mer onödig dramatik.

Hela veckan hade jag spanat på väderleksprognosen. Det skiftade mellan hällregn och uppehåll under lördagen. Alldeles säkert var dock att det regnat rejält hela veckan, så spåren var blöta och leriga – vi skulle snart bli varse exakt hur mycket.

På Fredag kväll blev prognosen gynnsam: +3-4°C, bara byig vind och… solchanser! Det blev några sista justeringar av klädseln. Jag chansade på shorts och relativt lätt klädsel fram till dropboxen i Äskhult, och därifrån hade vi totalt ombyte – i mitt fall även till varmare kläder: löparbyxor, tjockare merinoulltröja med mera. Klädvalet blev bra, om än något varmt direkt efter Äskhult, innan temperaturen sjönk igen.

Vi hann till starten i lagom tid för att lämna in dropbag och hämta den obligatoriska GPS-trackern. Johan körde som vanligt den egensnickrade ”EfflonTrakker” via telefonen. Den trackern funkar som bäst på områden med sämre täckning (den kan nyttja den robustare sms-kanalen), så den är utmärkt på traillopp.

Vid idrottsplatsen såg vi några kvicka 120K-löpare som varit ute sedan klockan 01:00 och gjort en dryg trailmaraton redan. De passerade sin första dropbag och sprang nu vidare på samma bana som vi 80K/50miles-löpare skulle starta på.

Samling vid startfållan

Det var mörkt och kallt några minuter innan 06:00. En röst hördes säga något i en sprucken megafon, men oklart vad. Något om ändrad bansträckning, va? Hörde du? Näe. Jo, vi skulle visst börja med att springa en extra kilometer i en krok direkt från start! Aha, okej. Sa de något annat? Ingen aning. Det hördes knappt.

START

Och med ens var vi iväg. I november till mars är nog alla löpare bara glada av att äntligen få starta – för att få springa sig varma! Det tar mig ofta en bra stund att få upp värmen i fingrarna.

Den första sträckan från start till första servicestationen vid Navsjön är drygt 2 mil. Här hade vi valt att inte reka, då vi tänkte att vi skulle vara pigga nog i huvudet och ha gott om sällskap för att klara navigationen – som också blev lättare i takt med att dagens ljus grydde. På kartan såg det också ut att vara ”lättsprunget”, trots att det avslutades med en hiskelig backe upp till Navåsen, den största enligt höjdkurvan.

Det pannlampsförsedda fältet tunnades snabbt ut. Efter ett par kilometer började stigarna komma som var ganska blöta och leriga. Men det var bara en förrätt.

Knappt en mil in hamnade vi i sällskap av 120K-löparen Micke, en trevlig filur som visade sig vara en lika skönt störd nörd som vi. Härliga samtal om signalprocesser, bildhantering och gps-gadgets, och lite om ultralöpning, förstås.

Helt plötsligt började vi känna igen oss. – Var inte detta elljusslingan runt Navåssjön? Jo minsann! Den där backen som såg mäktig ut på höjdkurvan visade sig vara en ganska snällt doserad skogsväg. Troligen nyanlagd, men ändå. Kändes tacksamt att ha passerat den utan att knappt lägga märke till det.

Uppe på Navåsens station tog vi oss tid att gå på toa, dricka varmt kaffe och äta Snickersbitar och bröd. Brödet var visserligen gott, men vi hade gjort oss en illusion om att det skulle vara frukostbetonat, med ostmacka till exempel.

Nåja, vi överlevde och fick i oss något varmt. Jag hann med att bli intervjuad i ett filmklipp, men sen drog vi iväg på nästa deletapp, mot Helsjöns servicestation.

Den här biten hade vi rekat, och visste ungefär vad som väntade. Fast det var lite blötare i spåren än sist. Men betydligt mindre älgflugor. Och lättare att navigera – nu när vi kunde springa efter snitslar vid segmentet som var obanat. (Lägg märke till kraftiga understatements.)

Johan började sin vana trogen med att må sådär i början av loppet, men det var ingen större fara med honom. Vi hade tagit med varsin banan till extrafrukost och någonstans efter den började han piggna till. Själv mådde jag – lika brukligt – väldigt bra från start, pigg och framåt. Tempot var behagligt. Vi hann njuta lite av naturens omgivningar.

Mot slutet av den andra etappen, precis när vi kommit ner till byn vid sjön, fick vi ropa på några löpare som råkat springa fel och missa stigen. De fick inte så värst lång omväg, som tur var. Hade en känsla av att det var samma gäng löpare som även sprang lite fel precis vid början av Lygnerns stigar längre fram? Svårt att veta, men generellt sett var uppmärkningen bra. Om jag minns rätt sprang vi bara riktigt fel en gång, kanske 200 meter någonstans på väg ner mot sjön Lygnern. Såklart hjälpte det att ha rekat lite.

Tillbaka till Helsjön, där vi nu nådde till nästa obanade sträckning genom och över klippblock. Här hade vi också sprungit fel vid rekningen, men det gjorde inget. Nu gick det enkelt att hitta, och stationen låg bara någon knapp kilometer ifrån, vid en folkhögskola.

Ny påfyllning. Kropp och knopp mådde fortsatt bra. Solen skymtade förbi men jag som var lättklädd kände av de byiga kylslagna vindarna. Strax tillbaka inne i skogens kofta, för en ny större stigning. Här någonstans, vid en väldigt vacker utsiktspunkt, började vi slå följe med Armin från Bosnien.

(G)ARMIN

Han hade hört talas om loppet och hade någon bekant i Göteborgsområdet att bo hos, chansade och åkte hit för att testa. Med sig hade han två par skor – och med tanke på de blöta stigarna valde han det paret som torkade snabbast: Nike Free! Inte särskilt bra grepp i leran och på blöta stenar, eller skydd mot stenar och annat skröfs. Anti-skor för terräng? Men det bekom honom inte. Han är en tvättäkta Badass som inte låter sånt bekomma, han bara körde på!

Armin hjälpte till med farthållningen och vi hjälpte honom att hitta och bjöd på lite extramat, dricka och utrustning (hans pannlampa var ganska svag och batterierna höll på att dö, så min extralampa på ”bara” 200 lumen var en rejäl uppgradering för honom). En bra deal, visade sig: Trevligt sällskap och extra trygghet. Sista kilometern pinnade han iväg för en spurt, på oförskämt stabila ben, men vi höll faktiskt ihop nästan hela vägen. Är väldigt tacksam och glad för att ha lärt känna en ny vän på stigarna, och hoppas få träffa på honom igen! Vem vet, vi kanske gör en äventyrsresa till Bosnien?

Men först hade vi ett äventyr att avsluta runt sjön Lygnern.

Sträckan från Helsjön till Äskhult hade vi inte rekat. Den överraskade oss med mycket sol, fina vyer men också tungsprungna, blöta och leriga partier. Och en rosa Cadillac-limousin, mitt i ingenstans.

Dock kom vi fram till Äskhultsstationen vid gott mod och förhållandevis bra energi i kroppen. Det kändes redan här vid knappa 50K att vi skulle fixa detta, att det var bara en fråga om när – inte om vi skulle klara det.

På Äskhult mötte Anders upp med sin yngste son, 4 år gammal. Sonen fick se svettiga, orakade och skamlösa män helt oblygt byta om och smörja upp sig på ställen där solen normalt inte skiner. Jag fick hjärnsläpp när den lille killen började rota bland mina grejer, samtidigt som jag letade efter nån salva till Armin och samtidigt försökte byta om. Blev inte arg, bara helt resettad i huvudet – så jag tappade väldigt mycket tid där. Stoppet tog över 20 minuter, och trots det kändes det stressigt – fick inte på mig kläder och utrustning rätt, glömde vaselinet i dropboxen, smörjde inte ens in mig ordentligt (fick betala för det sen) och missade att äta/dricka ordentligt.

Här var en situation som jag både kunde ha förberett bättre och genomfört betydligt snabbare och klokare. Kommer träna mig mer på detta.

Men vi hade ändå en bra bild av att vi kunde lämna de första 50 kilometerna bakom oss, och mentalt börja om på ett nytt lopp, som inte ens var 4 mil!

Nåväl, vi kom iväg, med helt nya kläder från topp till tå, nya TORRA skor dessutom! Vilken lyx. Och stigarna efter Äskhult var nu beskedligare Hallandsled, som vi faktiskt lyckades hålla fötterna torra på, hela vägen till sista milen!

Förutom skorna hade vi plockat med oss stavar, ett bra drag. Det gjorde stor nytta sista två milen, särskilt på branterna längs Lygnerns norra kust.

Men däremellan var det en sträcka till Fjärås Bräcka, med riktigt fina vyer ända ut mot havet. Hallandsled blev skogsvägar och rent av någon kort sträcka asfalt. Måste dock sägas att arrangörerna verkligen ansträngt sig för att förlägga banan på så lite asfalt som möjligt, och lyckades bra med det!

Vi hann till Fjärås Bräcka och stationen innan utsiktsrestaurangen Naturum stängde. Här tog vi också onödigt lång tid på oss, med besök på fintoalett och en kaffe.

Till slut iväg och mot nästa delmål, Ålgårda. Vi trodde solen skulle hinna ner redan vid Fjärås, men klarade oss en bra stund till utan att behöva ta fram pannlampan.

Målet var först och främst att ta sig i mål, men vi hade en liten ambition om att gör det på en hygglig tid också, särskilt nu när det känts så bra under resans gång. Skulle vi klara sub 12 timmar? Möjligt, men tveksamt. Sub 14? Absolut, om inget oväntat skulle hända. Vi knallade på och höll hyggligt tempo. Fältet kändes utspritt, vi passerade kanske några men annars var det inte mycket löpare vi såg nu. Förmodligen är man vara några hundra meter före och efter andra löpare, men det känns helt solo ibland.

Vid Lygnern hade banläggaren det sadistiska nöjet att låta oss springa och upp (läs: gå) och ner längs med kusten, längs blöta, leriga och knixiga stigar. Men vi fick också en lång, snäll utförslöpa där vi kunde få upp medelfarten något.

Mörkret föll och vi letade efter servicestationen som vi inte sett till där vi trodde den skulle vara. Energin var låg och vi behövde t mer bränsle, framförallt vätska. Medan vi kollade kartan dök ett par andra löpare upp och de undrade också var servicestationen tagit vägen. Till slut knackade jag på ett hus, och tacksamt öppnade en vänlig tant som bjöd på vatten till trötta löpare.

Naturligtvis låg servicestationen inte så långt därifrån, nästan som att hitta Pepes Bodega runt hörnan. De som stod där frågade hur vi mådde men läget var bra och vi behövde inte stanna där länge. Näst kortaste stoppet hittills, det artade sig!

Vid Äskhult hade jag lagt märke till skav runt midjan och på ryggen, efter ryggsäcken. Det hade inte bekommit mig då, och med nya torra kläder trodde jag att det skulle klara sig, men nu började jag ana oråd. Det började svida och värka, men jag bet ihop och körde på. Eller tja, benen var rätt trötta så jag bet ihop och gjorde mitt bästa för att hålla ihop med Armin och Johan.

De flög upp för backarna, även om de bara gick, medan jag fick bita ihop för att hänga med. Vid ett par tillfällen när de joxade med något bad jag om att jogga iväg med lite försprång, väl införstådd med att de skulle hinna ikapp minuten senare.

Sista kontrollen vid Ramhultafallen var jag fortfarande vid gott mod, men mest inställd på att bara ta mig i mål. Det var nog det kortaste depåstoppet, trots lite snack med funkisarna tog det bara någon enstaka minut. Fortsatt pannbenslöpning efter det.

Ibland gick jag upp i täten för att dra, för att på så sätt hålla farten kontrollerad så jag klarade av den, men samtidigt ge mig motivationen att hålla uppe tempot för att inte slöa ner för de andra. De funkade lite för bra, då de tyckte att jag drog för fort! (Eller sa de bara det för att motivera mig ytterligare?!).

Hursom, allt var klart att vi skulle klara oss i mål – oavsett tid. Det fanns en trygghet i det.

Sista milen-ish, och detta var den mörkaste, mest tekniska sträckan. Smala stigar – ömsom vassa stenar, blöta rötter, lera och vatten till vaderna, ömsom branta stigningar. Här var stavarna guld. Här var starka, pålitliga pannlampor guld. Här slarvade jag med maten och drack bara lite sippar. Skulle fått i mig lite mer energi, men jag fokuserade helt på att sätta den ena foten framför den andra.

Till slut kom vi ut ur skogen och närmade oss målet. Någonstans längs väldigt leriga stigar klafsade Armin (som vi skämtsamt kallade Garmin, hö hö hö), iväg med oförtrutna krafter. Hans bakgrund som militär med erfarenhet av långa marscher med tung packning kom helt till sin rätt. Han hade säkert kunnat dra ifrån oss långt långt tidigare, i sina vita Nike Free, och fått en bättre tid och placering, men valde ändå att hänga med oss kontorsultramurvlar!

Johan tjatade igång mig till högre tempo inför spurten. ”Spurten” avslutades med varvet inne på idrottsplatsen, och rakt in i målladan. Fantastisk känsla, att ha klarat av en stor målsättning – utanför komfortzonen – och dessutom känna att det fanns gott om krafter kvar!

Javisst, jag var såklart trött, det hade inte gått att springa fort, men det fanns mer att ge. Och den känslan är fantastisk att ha med sig.

Efteråt

Men den hjälpte föga när jag kylde ner mig. Kort efter att jag satt mig ner slog stelheten till. Sen kom köldchocken när jag drog av mig kläderna. Huttrade och skakade och var oförmögen att ta mig ut det, mentalt stod det still. Snälla funktionärer kom med varmt te men såg ute riktigt att jag var på väg mot hypotermi. Lyckligtvis var Johan där, han fattade och satte mig framför en stor värmefläkt. Klarade till slut av att byta om själv, utan att ens krampa. Torra kläder och lite mat/dryck gör underverk.

Johan kunde traska iväg och hämta bilen, jag tog mig till vagnen med dropbags och våra stora dropboxar, och hade turen att möta ytterligare en av dessa fantastiskt vänliga funktionärer. Han stod och frös i nattkylan och hade inget emot att hjälpa till att bära dem.

Vi småpratade medan vi väntade på att Johan skulle möta upp med bilen. Funktionären pekade bort mot Lygnerns norra kant, och jag såg alla ljussken från pannlampor, löpare som nu bara hade 1-2 mil kvar av sin långa resa. Det var ett vackert ögonblick. Helt vindstilla mot en spegelblank sjö.

Pizza beställdes på vägen hem till Anders. Väl där konstaterades att det var mer än skav på ryggen. Den var flammig och hade reagerat, kanske en kombination av ansträngning, svett/fuktighet och skav? Jag låg i fosterställning i duschen och knep ihop för att inte skrika okvädesord och gråta högt. Ville inte skrämma Anders familj! Lyckligtvis var det inga som helst problem eller skav på andra delar.

Anders fick sen det högst tveksamma nöjet att smörja in ryggen mes någon form av kortisonsalva, och lite bivaxsalva utanpå det. Jag tog en värktablett för att kunna somna effektivt, och låta kroppen få välbehövlig vila. Det hjälpte och morgonen därpå kände jag mig löjligt fräsch! Inte alls så stel, hudinflammationen hade lagt sig, skavet var det ingen fara med, fötterna mådde bra – till och med tånaglarna var helt friska! Löjligt fräsch.

Vi tog en breakfast for champions, det vill säga åt allt Anders hade hemma, och gick en skön promenad. Medan vi varit och sprungit hade han dessutom varit snäll nog att köpa ett nytt däck till mig, för det gick inte att laga. Ett snabbt skifte från reserven och vi körde söderut väldigt nöjda med våra prestationer och upplevelser.

Ytterligare en dag senare, när vissa säger träningsvärken är som värst, satte jag mig på ett flyg mot Indien. Döm om min förvåning, men det var inga problem alls. Min största rädsla, att krampa ihop 10000 meter över havet i en flygande plåtburk, blev obesannad. Skönt var ju det.

NOTERAT

  • Vad: Trail Ultra
  • Var: Sätila, och en lång runda runt sjön Lygnern
  • Distans: Det slutade på 86K ungefär. Officiellt 83.9Km, till slut?
  • Höjdmeter: 2000 på klockan, officiellt 2400
  • Positivt: Mycket fin trail! Stabilt arrangemang och vänliga funktionärer
  • Negativt: Mat och dryck på stationerna var inte så bra som förväntat: Pepsi istället för Coka Cola(!), magert utbud, kocken var kär för buljongen var toksaltad, de två sista stationerna var inte alls placerade enligt kartan, saker som stod skrivet skulle finnas vid en viss station fanns inte där (bröd vid Äskhult)…
  • Det positiva slog ändå det negativa, jag är ändå nöjd med loppet!
  • Antal älgflugor: 0 (ett par veckor tidigare: 3848372 st.)
  • Antal fotskav: 0
  • Antal ljumskskav: 0
  • Antal ryggskav: 100
  • Skor: Topo Terraventure första 50K, sista 36 Altra Lonepeak 3.5. Båda med inläggsula, och allt Ok. Toposarna möjligen en halv storlek för liten.
  • Ryggsäck: Salomon Advanced Skin 3, 12L

Reflektioner efteråt

Underlaget var väldigt tufft, men vi hade tur att slippa skitväder. Jag är uppriktigt förvånad att fötterna knappt fick stryk.

100K är långt, men inte längre avlägset.

Smörj, smörj mycket, smörj ofta. Också på ryggen!

Träna på ombyte. Var mer effektiv vid depåstopp.

Bra utrustning, skor & kläder som inte krånglar gör resan så mycket bättre.

Ät och drick mer på slutet.

All misär till trots, det är värt det!

Resultat

Från EQtiming:

Tack!

Tack alla vänliga funktionärer, alla ni volontärer och tävlande medlöpare som gjorde detta lopp till en minnesvärd upplevelse!

Tack Anders med familj för att ni ställde upp och öppnade era dörrar för oss skogstokiga ultrasmurfar.

Tack Johan för att du är en stabil och trygg vän på äventyren vi gör tillsammans!