RR Backyard Ultra Sydkusten – BUS 2017

Gemensam start, varv på varv på varv. Missar du starten för nästa varv vid nästa hel timme åker du ut. Den i startfältet som till sist springer ett varv solo vinner.

Lite förenklat funkar en backyard ultra så.

Varje varv är 6,706 km för att det ska råka passa klassiska ultradistanser 50 miles (cirka 8 mil) på 12 timmar, och 100 miles på 24. Men det kan hålla på längre, så länge två är kvar till nästa start.

Det råkar vara så jävulskt utformat att den som är någorlunda kapabel att springa tar sig runt ett varv med flera minuter till godo. Då hinner man vila, äta, dricka, gå på toa, justera kläder – samt återhämta sig så pass att ett varv till helt plötsligt inte känns lika fel som det gjorde fem minuter tidigare! Sådär 100 meter in på nästa varv undrar jag vad i helvete jag gett mig in på, igen.

Och så håller det på, tills kroppen eller knoppen brister.

Jag vek ner mig efter 11 varv, ett innan den där 50 miles-gränsen som många håller kärt. Är faktiskt inte ett dugg bitter, trots att jag hade 12 varv som mål inför BUS. För några veckor sedan fick jag problem med fötterna och benet, så målbilden reviderades drastiskt ner till att klara ett varv, för att sedan ta ett i taget. Ser det som perfekt bränsle till nästa BUS, att ta minst ett varv till!

På så här långa tider & distanser är det dock mycket som ska klaffa för mig: energiintag, magen, resten av kroppen – även mentalt. Jag blir imponerad av de som trots väder, materialstrul, smärtor och krämpor ändå lyckas ta sig runt, igen och igen, och förstås av dom som är så vältränade att de får det hela att se lätt ut! Riktigt inspirerande.

Min dag inleddes med att sätta upp tält & utrustning. Fick Eva till granne, vars man deltog i GAX 100 som gick samtidigt. Hon hade minimalt med packning och hade halkat med i BUS på en reservplats för att ha något att göra medans mannen sprang. Det fick hon! Det märktes att hon var stark, nyss nerkommen från fjällvandring. Jag delade med mig av mitt materiella överflöd och fick lite skönt sällskap.

Litet fultält skymtar vid rött parasoll

Tältet var snett, parasollet välte, svetten lackade innan loppet ens startat. Det var kvavt och fuktigt. Klibbigt värre. Och det blev bara varmare och varmare. Har ingen aning om det bara var 22-23 grader, men det kändes som minst +35C tropiskt. Minst.

Plötsligt var det dags för start. Ganska trångt med runt 200 löpare. Backen som började runt hörnan blev genast promenerad, och längs sträckan fanns bitvis single track som också bildade köer och drog ner på tempot. Det var nog bara bra.

Första varvet blev rekning; sväng där, var beredd på den gungande bron, akta den roten, sväng andra hållet där, där fanns en papperskorg, en toalett, här är det bara 2K kvar. Typ sådär.

Första varvet gick, trots den trånga masstarten, hyfsat fort. Jag hade 20 minuter på mig att förbereda inför nästa varv.

Det slår mig att det inte vore bra med mer folk i loppet. Hoppas arrangörerna i Sweden Runners sätter ett tak och inte tar in fler anmälda om samma bansträckning gäller även nästa år. Visserligen droppar det av folk efter hand – det ligger i den här typen av tävlings natur – men det var trångt i nedförslöporna, det blev ett flertal plötsliga stopp vid tvära svängar in på smal stig. Risken skulle öka för irritation och onödiga olyckor med fler startande.

Att tre personer går på rad och tog upp hela vägen är inte så konstigt i den stora (nåja) uppförsbacken, men nedför och på raksträckorna var det tråkigt att folk inte hade mer till övers för medtävlande.

Nåväl, det rullade på och allt i arrangemanget var bra så jag har ingen anledning att älta mer än en sur kommentar. Runt kom de flesta, och inte många föll av inför varv 2!

Banan var bra och varierad.

BUS-varvet 2017 på Relive.cc
Efter den inledande backen kom ett skuggigt parti första 2K med lugnet inne i Albäcksskogen, lite singletrack, lite nygrusad parkstig, förbi några djurhagar och över små broar med olika upplevelser. Vid ett varv upptäckte jag att någon lustigkurre vänt på en pil därinne, men det åtgärdades snabbt av händiga medtävlande.

Skogspartiet övergick till en lång oskyddad grusvägsraka strax över 1K längs kusten – turligt nog med medvind.

Den första vägkorsningen var sällan trafikerad, och strax efter den kom en ny grusväg som slingrade sig en knapp kilometer, fram till ett parti obanat på grästuvor. Där valde många att gå, vet inte om de tyckte det var läskigt/risk för stukning eller bara för att vila lite, men jag tyckte det var gött att bara rulla på där.

Vid slutet av det obanade kom belöningen; koloniområdet tog vid och där var Lenni & Désirée och deras vattenspridarglädje! Mer om dom strax.

Banan slingrade sig vidare i fingruset bland stugorna, med studshoppande barn, trädgårdspulande, grillande, och allmän svensk sommarstämning.

Sista 700 meterna var gata (såg en lokalbuss köra där vid ett tillfälle, annars ingen trafik på den andra och sista vägkorsningen!), fram till den fina publika toaletten med dricksvattenutkast.

Strax bakom den svängde banan tvärt in på lummig och mörk stig med den ökända stenen mitt på vägen. Jag hoppas ingen körde in tån eller ramlade på den, men den var föredömligt välskyltad. Därinne i grönskan dök Klappmannen (se nedan) upp, och det vara bara 2-3 hundra meter kvar i på Albäcksvallen till varvningsområdet!

Redan på varv 3 fick jag det kämpigt med värmen, trots att jag nyss varit i ett betydligt varmare Spanien. Fötterna höll hyfsat och ömmade bara lätt. Satsade på Tailwind sportdryck istället för vatten för att försöka kompensera för mineralerna som svettades ut. Aptiten var inte på topp, troligen beroende på värmen.

Men jag började känna av krämpor alldeles för tidigt, på ett oväntat ställe; ett revben, där en liten plånbok av plåt legat och tryckt från västen och in. Kändes varje gång jag tog en sipp från flaskan som satt precis där. Den luringen skulle utveckla sig till att nästan kännas som en spricka i revbenet senare på kvällen, helt sjukt. Men det bekom mig inte där och då. Det fanns mycket som bidrog till positiv energi:

Fotbollshejaklacken; som dök upp någon gång efter lunch och drog igång starten med ramsor, och hejade folk i mål!

Klappmannen; en udda men go man som helt ensam klappade in all varje varv (så länge jag var med) strax innan upploppet. Skön snubbe!

Gerillavattenmannen; som under de första 5-6 varven dukat upp egen spontan reklamplats och vattenstation utanför sin villa vid km 4. Smart marknadsföring och ett glatt initiativ. Så skönt att ta en klunk och hälla skuggkallt vatten över nacken en svettig dag!

Vattenspridarmannen Lenni med familj; som spred lika mycket kärlek som svalt vatten över deltagarna som passerade koloniområdets klubbstuga. Lenni hördes en kilometer ifrån, när han tjoade fram alla, och avslutade med klassikern:

 -”VI SES OM EN TIMMA IGEN!”

Efter nått varv satte de på vattenspridaren enkom för löparna, perfekt (kom dessutom ihåg att stoppa min mobil i en plastpåse) för svalkan. De bjöd på allt de hade; Vichyvatten, choklad och jag hade säkert fått vad jag än bett om de hade det hemma. Lenni, Désirée och vattenspridarfamiljen engagerade sig så spontant och vackert att jag fan börjar lipa så här två dygn efteråt bara av att tänka på det. Är mäkta tacksam för deras pepp och glad att jag mötte honom och frun på kvällen när jag var på väg hem, och hann få en stor kram.

Lenni, Désirée & familj. Så mycket kärlek! Foto: Edit Andersson

Med en sån publik kan resten av tävlingen gå lite hursomhelst, för det kommer alltid finnas positiva minnen att ta fram.

Den ende personen som drog lite sordi över stämningen var den självutnämnde Latrinsheriffen. Han förfasade sig över pölen som bildades av vattnet som värmestinna löpare försökte spola sig med, på husbilsparkeringen vid km 3,5-ish.

-”Vi vill inte ha nån jävla sjö här där vi tömmer latrinen!”

-”10, 4. Roger that!”, tänkte jag, utan att svara emot. Orkade inte med en passiv-aggressiv dispyt, så jag stannade inte där något mer.

Men det fanns andra campare som var på skönare humör. En ville verkligen bjuda på Ballantines(!) och tyckte det var skoj med ett gäng nötter som springer runt, runt, runt.

Ytterligare några varv gick.

Utlovad skur uteblev

Tappade mer och mer energi. Benen blev trögare och fötterna ömmade. Den prognostiserade regnskuren kom aldrig på eftermiddagen – men det blev väderomslag och bättre luft. Vid varvningarna hade jag 15-20 minuter att vila och pula. Det var både stressande och lugnt. Så här i efterhand var det lugnare än jag ibland kände.

Då aptiten var sådär fick jag uppenbarligen i mig för lite käk, men det var sannerligen inget fel på utbudet i varvningsstationen! För sent upptäckte jag varm buljong med bröd, men var glad för den svala drickkvargen, plus småätande från diverse godisskålar, lite Nutella, en liten hembakt kanelsnäcka mm. Just kanelbullarna var föredömligt stora i snack size, och föredömligt goda. På eftermiddagen serverades det varm korv och det dök upp ostmackor. Jag måste hitta en synonym till föredömligt. För det var det.

Allt jag kunde önska, och lite till

All svett och dricka till trots småkissade jag bara då och då, Det var ganska mörkt pga uttorkad? Men ingen nummer 2. Skönt att slippa det, och ens känna av magproblem. Det unnar jag ingen, inte ens den indignerade Latrinsheriffen.

Fortsatte med intag av sportdryck, men började gå över till ”flabbfull vann”, en liten flaska vanligt vatten som jag tog en klunk i munnen, gurglade runt och spottade ut (det mesta). Fick inte i mig så mycket vätska på det sättet, men ville inte heller dricka för mycket, och det kändes fräscht efter all sportdryck, Coca Cola, godis och sånt som jag lyckats tryna.

Vid någon varvning såg jag lite avundsjukt på de som fick massage, och de som tog sig tid och kunde stretcha själva. Insåg att jag blev stelare och stelare, och försökte dra ner på tiden i brassestolen.

De första varvningarna laddade jag upp till Garmin/Strava. Testade till och med Garmins Live Tracking ett varv men det funkade inget vidare. Efter 6 varv pallade jag inte ladda upp mer; kom knappt ihåg att stänga av klockan vid målgång. Onödigt teknikstrul stjäl dyrbar tid som skulle kunna läggas på kroppsvård, justering av kläder och utrustning. Fokus på att få löpningen att funka är så mycket viktigare.

Ingen annan än jag själv sprang runt varven, men så dök min räddande ängel upp vid 16-tiden på eftermiddagen, när jag var nere i den djupaste svackan. Min vän och löparkompanjon Johan kom förbi och styrde upp min tillvaro. Han vände problem till möjligheter, gav kloka råd till en överhettad hjärna, fick ordning på utrustning, skalade bort onödigheter och fick i mig mer energi, fysiskt och psykiskt. Hade han inte dykt upp där och då hade jag troligen förlorat min interna förhandling flera varv tidigare än det till slut blev. Det är visserligen respektingivande att köra solo, men det är nog få som skulle välja bort ett schysst crew bara för att det är hardcore att göra allt själv.

Johan, du vet att jag har din rygg när du behöver det!

Fötterna var i ganska bra skick utåt, inga som helst skav eller nagelproblem. Men de började bli rejält slitna inuti, typ hålfoten och upp mot ankeln. Körde med inlägg, tror det hjälpte något. Kanske skulle jag varierat utan inlägg något varv? Jag var hela tiden lite orolig att ömmandet skulle gå över i smärtor, men det gick aldrig så långt, mycket bra känsla efteråt!

Ser gladare ut än jag är. Foto: Johan Wieslander

Vid byte av skor från Altra Olympus 2 -> Altra Lonepeak 3, som jag inbillar mig är ganska lika (0 drop, uppbyggnad) fick jag efter cirka 2 km rejäla hugg i IT-bandet på höger sida; från häften, förbi knäet och ner längs benet. Började gå direkt, men så fort jag började springa högg det till igen. Johan tipsade om att ändra löpstil, så jag körde ”ankan” med tår/framfot något mer utåtvinklat än vanligt, och huggen försvann! Och det höll faktiskt resten av tävlingen. Kanske var det skobytet som triggade något? Vadkompressionsleevsen?

Började också märka av skav under armarna, pga västen tillsammans med det löparlinnet jag nyss bytt till. Hade kört med Inov8-tishan som varit perfekt, men ville byta till något torrt. Redan efter 1-2 varv i linnet kom skavet. Även om jag bytte till en tröja igen var det kört. Skulle tänkt på att smörja där långt tidigare. Försökte smörja nu men det brann till och blev aldrig bättre. Fick lyfta på armarna när jag sprang, måste ha sett ut som en väderkvarn.

Väderkvarnsstilen. Foto: Johan Wieslander

Ljumskarna var ok, höll det bra smörjt, men den ”inre skinkranden” skulle fått något mer lubrikation. Tacksamt nog blev det ingen babianröv. Ytterligare några varv hade nog gett mig det annars.

Ser inte mycket ut, men sved rackarns

Ända sedan jag började springa har jag haft problem med skav, särskilt när det är varmt och fuktigt. Har visserligen flyttat skavgränsen något, men måste hålla koll på kläder och utrustning – är tyvärr alldeles för känslig. Jag önskar jag kunde härda huden på något sätt, men får helt enkelt lära mig att hitta bra kalsonger, tröjor och västar, och leva med att komma ihåg skavkräm – och hantera smärtorna efteråt.

Får istället vara tacksam att jag har en hyfsat snäll mage som sällan ställer till besvär. Alla har vi några fysiska och mentala demoner att kämpa med, och det finns inget bättre än en ultra för att utmana och dansa med dom!

Skavet var mest något jag noterade under varvningarna. Väl ute på banan var det mest trötthetsdemonen och skadeoros-demonen som jag kämpade mot. Då var åskådare som Lenni solitt guld. Och medtävlande som ryckte iväg mina mörka tankar med sina konversationer – och i ett fall 80-talsrock pumpandes ur bluetoothögtalare. Tyvärr missade jag att köra ett trött varv på slutet med hörlurar i, och en playlist som ger energi, det skulle gjort susen.

Fräsch innan start

Kläder var packat efter väderprognosen, som inte blev som tänkt. Fick improvisera lite, men med min absurt stora packning hade jag massor att välja på. Så jag plockade naturligtvis på mig varma ullstrumpor vid skobytet… Korrigerades något varv senare tack vare Johan. En typisk idiotgrej som jag skulle förbisett annars.

En sak som slår mig är hur begränsad jag var i envarvstänk. När jag väl kommit ut hade jag inga problem att motivera mig i mål, på det varvet, men demonerna viskade om att just detta var det sista. Tänk om jag planerat in att köra två varv på rad, istället för ett, bara för att? Eller tre, eller ännu fler? Variation och anpassning hade kanske kunnat få mig ut på minst ett varv till, mentalt. En annan variation jag bör jobba med är att bryta ner varvet i ännu mindre segment. Nu hade jag i princip bara tre: skogen, kusten och slutsträckan hem. Jag tänkte inte på att splitta en kilometer i taget; 700 meter springa, 300 meter gå, eller 3 minuter jogga, 2 minuter gå osv.

Ultrabränna (något förberedd innan BUS)

Jo, men jag vann ju på BUS ändå! Både i personligt distansrekord (på den tiden), samt en pannlampa från Silva, på startnummer-lotteriet! Tack till sponsorerna och arrangörerna som gör att alla i tävlingen får chansen att känna sig som en vinnare, även vi som inte har något som helst att göra med podiumplatserna, eller skulle råka missa en personlig målsättning.

Allt som allt är jag helnöjd med arrangemanget, banan, de vänliga och hjälpsamma funktionärerna, hela tillställningen och min prestation. Jag önskar jag haft lite mer ork, att jag haft mer tid att umgås med fler medtävlande (hoppas vi ses igen, Eva med flera!), och att vi får lika trevligt vid nästa tillfälle.

Tack för idag, slut för idag. Foto: Johan Wieslander

Tack alla som var med mig, mot mig (företrädelsevis mig själv), och runt mig på Backyard Ultra Sydkusten!

DATA

  • Vad: Backyard ultra (swedenrunners.se/bus)
  • Distans per varv: 6,7 km
  • Antal varv: 11
  • Snitt-tid per varv: ca 45 minuter
  • Antal myggbett: 0 (trodde det skulle bli några)
  • Antal sko/strumpbyten: 2/3
  • Antal hästar i hagen: 9
  • Antal High Fives av RD Marcus: 22 av 22

Noterat
Personligt distansrekord! Totalt 73,7 km på cirka 10h52min (ink pauserna).
Perfekt förberedelse inför 50 Miles på STM i höst.