RR Sandsjöbacka Sätila Night Trail 25K 2017

Öppnade löparåret 2017 med en nattlig tur till Göteborg, längs knixiga stigar.

Precis som förra året gjorde jag STM med min gode vän Anders, som dessutom råkar bo i Kungsbacka och känner till området, åtminstone Sandsjöbacka och kring sjöarna. Skönt att slippa navigera så noggrant, ja nästan inte alls! Det blev bara en liten miss på typ 200 meter samt något enstaka ställe där vi precis kom på rätt spår i grevens tid, och så en kort navigeringspaus i Mölndalsravinen, annars gick det bra!

Förra året körde vi 22:an på lördagen, som startade i arla mörker och krispiga minusgrader, typ -9, men slutade i dagsljus.

I år tog vi 25:an på fredagkvällen, i beckmörker fast bara någon enstaka minusgrad. Spåren hade inte hunnit frysa, de var geggiga av veckans myckna regn. Jag hittade inte under första milen, även om det varit dagsljus, utan kände först igen mig när vi kom till sjöarna i Sandsjöbacka.

Starten gick på Lindåsskolan. Anders och jag hade inga större ambitioner mer än att ta sig i mål, men vi skulle bli hämtade av en vän vid målet i Göteborg, så vi sa 3 timmar. Inte helt feltippat kom vi dit på 3:06. Men inte var han där och mötte då, så vi hade kunnat ta det ännu lugnare. Men vi hade redan tagit det lugnt nog – Anders lår började krampa 7K från mål, så vi tog oss fram sista biten gå-springa-gå. 


Försökte massera och få igång cirkulationen i hans lår vid ett tillfälle, men sedan ville han bara vidare, med ett oerhört tjockt pannben, utan att sträcka ut eller massera mera. Det fick bli som det blev, jag är oerhört nöjd att vi tog oss runt. Trots att det blev en lugnare löptur för mig var jag rejält rastad. Leran och backarna sög rätt mycket must även ur mina ben.

Starten var bra på så sätt att det var förhållandevis brett fält den första kilometern och lite till, så när väl småstigarna dök upp var leden i jämnare fart och inte så ryckigt. Efter ett tag tappade vår klunga de som låg framför, men det fanns tillräckligt med reflexer att navigera efter.

Plötsligt sprätte det till i Anders och han tog en massa placeringar genom att till synes bekymmerslöst ta några kliv i spenaten eller alternativa spår sidan av framförvarande. Jag fick lägga på ett kol och älga fram för att hålla hans rygg. Märktes att han tränat orientering och inte jag – det var som ett graciöst rådjur som trippade fram vs. en övergödd älgtjur.

Lika plötsligt var det jag som låg i täten på vår klunga, och ropade ut när det kom hinder, slirig spång eller tips på vilken sida spåret man kunde ta för att undvika den värsta lervällingen.

Med ganska krävande terräng: blöt, hal och skrövlig med sten och rötter, samt hyfsad fart och mörker skulle man kunna tänka sig många olyckor, men nä, enda incidenten var att både min och senare Anders nummerlappar höll på att åka av. Min satt i ett sånt där bälte, och hålet slets sönder, av okänd anledning.

Efter 14K kom vi fram till den enda servicestationen, där det vankades varm sportdryck och nått tilltugg som jag inte minns. Jag frågade efter en funktionär, fick tag i en och undrade om de hade ett hålslag. 

Nä, det hade de inte. Fick förklara att hålet på startlappen var sönderriven, och hon tog fram en vass kniv. Saken ordnade upp sig ganska snabbt. Men vad märkligt att de inte har hålslag med sig, wtf!? ;-)
Nåja, drog i mig en kopp av sportdrycken och vi körde på igen. Blev besviken när jag såg flertalet muggar som låg och skräpade 100-200 meter från stationen, så jävla onödigt att skräpa ner så, finns ingen ursäkt. Samtidigt hade arrangörerna kunnat vara lite smarta och satt upp några svarta sopsäckar längs med spåret en bit efter stationen, då ju de flesta även passar på att käka något som kanske ger en förpackning över.


Vi knatade på nån kilometer, då Anders insåg att han var blötare och kallare än vanligt. För korken på hans flaska var inte ordentligt påskruvad. Ajdå, ingen dricka. Och jag hade inte fyllt på min, för jag hade drygt hälften kvar av de 650 ml Tailwind jag hade i flaskan. 

Anders krampkänningar kom kring km 17. Det var inte så långt kvar till mål så det var bara att knata bäst det gick. Han fick ta min dricka och jag började fantisera om Coca Cola. Var rätt törstig men vi var så nära mål att det kunde kvitta.

Försökte snacka skit för att få honom att tänka på annat än krampen, både positivt och lite retstickigt, men jag borde nog hållt mer käft. Han hade nog med att stångas med sitt ändå. En stark kämpaanda! Är jäkligt stolt över att få ha sprungit med honom hela vägen i mål, på en av hans (hittills!) längsta distanser, efter en lång skadeperiod. Anders – du är grym!


Nånstans kring km 20-21 gav min pannlampa (Petzl Nao) tre distinkta blink. Den försökte säga att batteriet höll på att ta slut. Jag satte ner på ett strömsnålare läge som turligt höll sig in i mål, men är lite besviken på den korta drifttiden. Det var inte så att jag kört på full speta från start; den var på lågdrift mestadels, förutom där de tekniska partierna. Kanske hade den varit på full drift i 1,5 timme totalt. Känns som alldeles för lite. Pannlampan är förvisso två år gammal så batteriet är nog inte i bästa skick, men ändå.

Som om inte det räckte, den sista biten i Mölndalsravinen upplevde jag att det saknades tydlig banmarkering. Vi hade tur att några kom ikapp som hade bra lokalkännedom. Naturligtvis hängde en snitsel bara en krök senare, dock utan reflex.

Alldeles på slutet kom en tjej ikapp oss från ingenstans – för hon hade sprungit lite fel, oklart hur mycket. Här hittade både jag och Anders, så vi fick tillfälle att återgälda för navigeringshjälpen vi nyligen behövt. Vi lotsade henne på rätt väg och strax var hon iväg. 

Det var en skön go känsla att komma in på stadion, vi sprang in och tog välförtjänt fika, bytte om till torra kläder medan vi väntade på vår skjuts – som dök upp tillslut! Blir mer och mer sugen på ultratrippeln, men kanske tremilaren nästa år, eller rent av lilla trippeln på 77K?

Fakta

Antal kilometer: 25

Antal höjdmeter: 450

Antal mygg: 0

Antal skavsår: 1 på ryggslutet, pga ryggsäcken

Antal dobb: 0 – men Anders hade satt på sina.

Skor: Inov8 TrailTalon 275, funkade utmärkt.

Antal lumen: 63000 – från ca 180 löpares pannlampor á snittlumen på 350, ren gissning.

Antal gånger jag doppade en fot rakt ner i en geggamojjapöl, till ankeln eller djupare: 7