RR Tjörnarparen 50K – Trail Ultra 2016

December i Skåne. Det kunde varit minusgrader, fast mer troligt råkallt regn på tvären. Natten inför regnande det rejält. Klädval blev klädkval.
Men prognosen sa upp mot 7-9 grader, uppehåll och måttlig vind, och så blev det. Pälsade på mig alldeles för mycket kläder. Efter bara 3-4 km åkte merinoull-armvärmarna av. Några minuter senare lyckades jag utan krångel dra av mig vindjackan, under språng, utan att ta av ryggsäcken. Mäkta nöjd med det!

Kände mig fortsatt varm och börjar dra av kepsen, då jag inser att den består av två kepsar och en buff! Hade helt glömt att ta av detta på morgonkvisten när jag pysslade med det sista inför starten.

Det kändes bra i kroppen, jovisst lite förkyld och jag var fortfarande öm i hälen sedan Ultra Irta några veckor tidigare, men det flöt på. Jag hade börjat längst bak men plockade placeringar.

Redan efter 4-5 km fick jag en föraning. Vad långt det kändes! Jag var inte i form. Ultra Irta satt fortfarande i benen och den lätta förkylningen bidrog till den konstiga stämningen.

Upplägget för loppet var att prova köra för sub-6 timmar, inte superambitöst men absolut en utmaning. Jag hade precis kommit ur sängen när jag fick beskedet från min löparkompanjon Johan. DNS, en förkylning som vägrat släppa. Han hade sprungit Tjörnarparen förra året, och jag räknade med honom för taktik och vägvisning. Allt det ställdes på ända och jag fick omvärdera.

Foto: @buickamange_ckr

Skulle jag ens köra alls? Den tanken fick inte ens fäste. Skulle jag ta det lugnt, bara ”njuta”? Nej, planen, som jag fortfarande funderade på någon kilometer efter startskottet, blev att gå ut lugnt, känna in mig, och … äh, fuck it!

Jag tog det lugnt första 2-3 km då fältet blev utdraget på singeltrack, så man ändå inte kunde kuta i eget tempo. Men så fort luckorna kom tog jag dem och körde ikapp första rygg på nästa grupp. Och sådär fortsatte jag.

Första kontrollen. Stannade en minut för en näve chips och annat gott, och drog vidare. Så här blev det på alla stationer utom den sista, och jag tror det sparade mig minst en halvtimme på sluttiden. Det var däremot otroligt frestande med allt det göttiga var framdukat!

Jag fortsatte att plocka placeringar och tempot var fortsatt högt och jämt. Men efter 2-2,5 mil började jag inse att det var för fort för mig, formen var inte där. Gjorde mitt bästa för att ta mig fram ändå, ”Bara några kilometer till nästa station!”, tutade jag framgångsrikt i mig, men energin började sippra iväg i ben och rygg. Gåpauserna blev längre, och mentalt blev det sämre. En efter en drog medtävlande förbi mig. Inga fler ryggar dök upp att kämpa ifatt, bara fotsteg som närmade sig bakifrån.

Tog fram en Clif Bar men höll på att sätta den i halsen. Fick nypa av små, små bitar av den, och ta någon sipp dryck emellan. Tror den höll sig en mil innan jag fick i sista smulan. Tur att kontrollerna var desto bättre utrustade: pepparkaka med mögelost satt så jäkla rätt på andra kontrollen som Osterian höll i! Chipsen var perfekta. Några russin och chokladbitar höll humöret uppe. Aptiten vid stationerna var det inga problem med.

I efterhand tänker jag att jag borde stannat längre på kontrollerna, för att få i mig lite mer god energi.
Tjörnarparen bjöd inte på spektakulära utsikter över berg och dalar, hav eller öken. Man är mestadels omgärdad av Skånsk granskog. Men det är väldigt mysigt att trippa fram där. Underlag och terräng var väldigt varierat; några korta avsnitt asfalt, en del grus- och skogsväg, lite opistat i spenaten, men mest vandringsleder i varierad bredd. Bitvis stenigt och snårigt, men överlag ganska snällt. Jag lyckades ändå krossa stortårna mot stock och sten vid ett par tillfällen.

Det finns en brant att bestiga, annars mest förrädiska uppförslut, som liksom suger musten ur benen. Desto skönare med nedförsluten, där det gick att stå på utan att öka ansträngningen!

Tamsvin. Ett vildsvin hade ökat motivationen.

Banan går i en lasso-loop på 50K, med start och avslut i den lilla byn Tjörnarp. Man börjar väster om tågspåren vid stationen, medan målet är cirka 200 meter sydöst, på andra sidan stationen – vid ett församlingshem (eller medborgarhus, hembygdsgård eller vad det nu är?). Man sprang under järnvägen och uppför en trappa, sen var jag inte klar i skallen men hade tur och såg en snubbe framför mig som jag följde efter. Med fortsatt nedsatt slutledningsförmåga frågade jag en funktionär om jag var framme? Ja, du är i mål! Hon tog av mig trackern och jag började plocka plocka på mig lite dricka.

Trött. Nöjd.

Kom in i hemmet, rakt in i stugvärmen där det var uppdukat med juice, kaffe, hembakta bullar och goda mackor! Var inte speciellt sugen men tryckte ändå i mig. Skulle ju köra bil hem i en trekvart, så bäst att fylla på.

Finishertröjan låg och väntade där. Den är grymt snygg, något liten/tajt i storleken, men L passade mig perfekt. På framsidan det stiliserade ultrasvinet, och på baksidan ett fint citat om löpning på engelska – tyvärr ett ord felstavat (irrational har två r!), men så får det vara.

Höger tå var oskadd till km 15
Vänster stortå har sett ut som fan sedan Bydalen!

 

Lärdomar

  • Om jag stannat fem minuter extra på en servicestation, t ex vid 3:an, så hade jag inte bara kunnat undvika ljumskskav, utan även fått ner pulsen, bytt till torra strumpor (komfort!), OCH fått i mig mer energi! Dessa fem minuters investering hade kanske renderat minst 10-20 minuters bättre totaltid, samt en mycket angenämare dusch efteråt.
  • Compeed på hälen i förebyggande syfte funkade bra.
  • Gå igenom en mental checklista så du inte springer iväg med extrakläder som bara var tänkt att hålla dig varm innan starten.
  • Jag hade räknat med 8 st Tailwind, 2 per mil. Total missbedömning, för jag behövde typ två, totalt. Extra dricka intog jag snabbt vid stationerna, och vädret var lagom kallt så det gick åt minimalt. Kände mig sällan törstig. Varje Tailwindpåse väger 58-60 gram, så jag släpade runt på nästan ett halvt kilo alldeles för länge, i onödan. På sista kontrollen (Suggan? Galten?), skänkte jag 6-7 paket till efterkommande, eller om någon av de grymma tiomilalöparna kanske blev sugen. Hoppas någon fick nytta av dom!
  • Mer benträning. Kettlebells, squats, lyft med skivstång, boxhopp, whatever – men mer styrka i ben (och bål och rygg) är aldrig fel! Din kropp kommer tacka dig.
  • Om jag ska springa längre måste jag dra ner på fart/ansträngning. Alldeles uppenbart.
  • Livetrackern från Racetimer.no funkade okej, men feedback jag fick från några som följde var det var svårt att veta hur långt man kommit och hur långt det var kvar, och uppdateringsfrekvensen kunde varit lite högre på 50K:arna.

Ett stort tack till Johan Wieslander, som fick mig att anmäla mig, som sett till att det blivit bra med träning under året, och gav mig en utmärkt återhämtningsdryck som pris!

Jag saknade dig i spåret, så min målgång dedikerar jag dig och alla som får slänga in handduken på lopp de sett fram emot länge, exempelvis på grund av en neslig förkylning. ¡Animo, amigo!

Återhämtningsdryck, säsongsanpassad. Tack Johan!

Tack till arrangörerna och funktionärerna, ett kanonlopp! Nästa gång hoppas jag få se, eller åtminstone höra vilda svin, inte bara tama! Det ger nog extra motivation att springa snabbare.

Data

Vad: Ultratrail i Tjörnarp, Skåne
När: Lördag 10 december

Distans: 50 kilometer

Höjdmeter: ca 750

Tid: 5:52:52 (inofficiellt)

Antal siktade svin: 4, tama

Antal ömma tår: 1, höger stortå. Vänster stortå låter hälsa att höger stortå är en mespropp.

Skor: Inov-8 TrailTalon 275, funkade väldigt bra på varierad terräng

Antal myggbett: 0

Antal idioter på/längs banan: 0

Antal glada, trevliga människor: Alla jag mötte!

Antal deltagande hundar: 2, vad jag kunde se.

Resultatet