RR Stävie Trail 2016

8 mars. Stora blötsnöflingor singlar ner utanför fönstret. På TV:n stakar Vasaloppsåkarna sig framåt. Det känns OK i kroppen inför det lilla goa terrängloppet i ”Stävieskogen”, bland de där hundra träden i utkanten av Furulund. Det är dags för mitt andra, och den tredje i ordningen av Stävie Trail!

 

Foto: Stävie Trail
 
Men jag kommer i mål besviken. Hälsporrekänningarna blev värre och värre, jag haltade nästan mot slutet men bet ihop och körde på. Loppet var redan kört, men ganska kort (6,5K ungefär), så jag skulle inte få några bestående men av att försöka hålla igång hela vägen.

 

Starten 13K oseedad grupp
 
Ett par hundra meter innan mål kommer jag ikapp två av de tre som jag släppt förbi och spurtar (nåja) förbi dem. Olikt mig som brukar skita i sånt, och en god känsla att ta med. Men det var delvis i ren omogen protest mot att hälen strejkade. 

 

Jag tog mig runt åtminstone. Foto: Vänlig tjej i Nordic Wellness-tältet
 
Banan var blötare och geggigare än året innan, och de hade lagt in en liten extra backe! Tror den kallas  Getabacken? Men den var liten och vare sig den eller den lätt sugande terrängen gjorde något för slutresultatet, som blev en hel minut sämre än förra året. Lite besviken är jag, men det betyder inte så mycket. Den riktiga besvikelsen är att hälen uppenbarligen inte blivit bättre, tvärtom, på de dryga 3 veckor jag vilat och rehabbat. Fasen.

 

Starten 13K, seedade (ej strump!)
 
I år var det något fler startande än förra året, men jag gjorde det smidiga draget att strumpseeda mig. Årets välgörenhet gick till Ronald McDonalds barnsjukhus (i Lund, tror jag). Den som valde att lägga en slant extra fick rödvitrandiga strumpor; sprang man i dom fick man möjlighet att springa i den allra första startgruppen. Perfekt: ingen trängsel. Men också ganska få ryggar att ta sikte på. 

 Välgörenhet i McDonalds namn känns inte helt klockrent, jag hoppas det blir en annan samarbetspartner nästa gång.

Foto: Stävie Trail
 
Efter loppet känner jag mig lite andfådd, men det gick snabbt över. Jag hade orkat ett varv till. Bra där, eftersom jag sedan jul levt dekandent, med minimalt med träning. 

Ställde mig upp och hämtade ut min medalj, sen haltade jag omkring tills starten för 13K. Två vänner startade (Heja Martin & Emma!) och jag hann knäppa något foto. Efter de for iväg märkte jag hur det blev kallare och regnet tilltog. Hälen dunkade så jag sa Fuck It till allt och åkte hem, precis i tid för att hinna se damernas rafflande uppgörelse i Vasaloppet. 

 

Precis innan 13K-starten
 
Stävie Trail har växt men är fortfarande litet och familjärt. Växer det lite till behövs nog mer faciliteter och service. Jag tänkte att man kunde få hjälp med att tejpa hälen, och lommade bort till en skylt där det stod typ ”Sjukvårdare”, vid utskänkningstältet, men där fanns ingen under de tio minuter jag hovrade runt.

 

Foto: Stävie Trail
 
Annars var jag väldigt nöjd med arrangemanget. Vädret gjorde underlaget kul, funktionärerna var vänliga, loppdeltagarna likaså. All heder till de som skapat detta lilla sköna lopp. Extrabacken var ett kul inslag, gärna mer humor nästa år!

Det blev tyvärr fel sorts vändpunkt för min plantar fasciit, men jag är ändå glad och nöjd att jag kunde genomföra, och inte klappade ihop totalt. 

 

Känslan. Inte helt okej.
 
Nu startar satsningen på att bli bättre. Rehab, styrka och kondition – tyvärr minimalt med löpning. Jag var i ett sånt här tillstånd för drygt ett år sedan, då Stävie Trail blev kvittot på att min rehab funkat och kroppen blivit bättre. Jag vet att jag kan bli bra och bättre igen, även denna gång.

Nästa år kommer jag tillbaka, starkare och snabbare än någonsin!

Observationer