RR Winter Cross Run 2016

Ett nytt litet terränglopp på en motorcrossbana på Österlen, mitt i vintern. Kan det vara något? Jomenvisst, hur kul som helst, och skitjobbigt! Pulsen låg någonstans kring 170-175, vilket är mycket för mig, men jag hade ändå krafter kvar mot slutet.

Översikt av Winter Cross Run på Svampabanan
Väl i mål tog jag ett par andetag och blev genast sugen på att ta det andra varvet, och det var tillåtet – fast utan tidtagning. Både latmasken och min rationella del av hjärnan stod enade emot. Visserligen väcks racenerven när man är på banan, men det var läge att hålla igen, med ömt knä och småont under hälen.

  
Till och från tävlingen Hade trevligt samåkningssällskap med Naprapat-Sara från Lund. Hon drog två varv på riktigt bra tid! Ruskigt snabb kvinna. Själv hamnade jag på en oväntad och trevlig 11:e plats (8:a i Herrklassen av trettiotalet löpare?) på 4 km/ett varv. Långt från elit och toppstrid, men bra för en lufsare som jag.

Winter Cross Run går på Svampabanan, Tomelilla Motorklubbs hemmaborg. Den gemensamma starten gick nere vid Folkracebanan, tog sig runt den cirka 400 meter och sen löpte man ut …, ehm, upp och ner för den lilla åsen på motorcrossbanan bakom. Andra varvet slapp man den lilla kringelikroken i början. Backarna var många och branta, men inte särskilt långa. Märkligt nog hann jag hämta andan emellanåt.

 

Sara inspekterar en av backarna
Totalt rörde det sig om, enligt Mrs. Garmin, cirka 200 höjdmeter på drygt 4 km, men med så många smågupp tror jag det kan röra sig om några till.

Det bjöds inte på en särskilt vintrig dag, möjligen en fin skånsk vinterdag. Solen sken, det blåste bara lätt och var drygt 6 grader. Kändes som mycket varmare i lä. Underlaget var bitvis sankt och blött, lerigt och grusigt, sandigt och packad grus, gräs – och några få meter asfalt tyckte jag mig känna också. Väldigt varierat och väldigt kuperat. Mina Inov8 TerraClaw kändes som ett bra val.

Hade det varit varmare skulle familjen kommit förbi också. Jag hoppas dock det arrangeras något för barnen att göra, de kanske tröttnar på löparna efter en stund, trots att man som åskådare kan få väldigt bra uppsyn över nästan hela banan!

 

En solig februaridag
Kom dit minst 1,5 timme innan start för att hämta nummerlapp. Det var inte så mycket folk så gott om parkering och gött att kunna strosa omkring för att inspektera banan lite. Hann med en kopp kaffe och ett toabesök, så ingen stress. Överhuvudtaget kändes hela loppet som utan stress. Det var ett litet gäng funktionärer men de kämpade på och kunde sin grej, och jag kunde ta det lugnt i spåret. Eller ja, ”ta det lugnt”.

Tog det lugnt i den gemensamma starten för alla klasser. Synd att vi inte fick starta till ljusorglarna som används vid motortävlingarna, det hade varit fräckt, men det gick bra med tutan också. Backe efter backe plockade jag placeringar, utan att jag ändrade på gasen. Det var en skönt kvitto på att jag kommit en bit med träningen.

Spännande hur olika vi löpare tog oss upp och ner för backarna. Jag lutade mig fram och lät gravitationen ta mig ner. Det gick uppenbarligen mycket fortare än de flesta andra runt mig. Höll bara igen i en enda nerförsbacke, men hade egentligen kunnat sträcka ut där med. Men i uppförsbackarna tog jag det desto lugnare, gick i några och masade mig upp för andra. Höll på och växeldrog med ett par andra löpare under de sista 2 km. Så väsensskild backteknik. Ingen aning om vad som är bra eller dåligt, men det var intressant att iaktta.

Till slut nådde jag mål. Fick en kexchoklad och själv hälla upp en mugg vatten. Muggarna tog snabbt slut, vattnet hade tagit slut om muggarna räckt längre, men jag var inte så törstig. Hade nog varit ett annat scenario om det varit sommar och varmt!

Resultatlistorna
Resultatlistorna
Detta var dock första upplagan av Winter Cross Run, så om det här var det värsta med loppet bådar det gott för kommande upplagor! Hörde att ettan och tvåan sprang lite fel, men de kom i mål som etta & tvåa ändå, så jag tror de kan vara nöjda. Vilka maskiner de var!

Någonstans på området hade jag önskat en stor kartbild på banan, med banprofilen utskriven under att studera. Istället blev vi hänvisade till en kartbild på hemsidan och på Facebook, funkar sådär på en liten mobilskärm. Som tur var fick jag en muntlig genomgång av Oskar, han hade varit med och snitslat upp banan inför loppet (tack, vad snällt av dig!), så det kändes bra att ha åtminstone några riktmärken och lite koll.

Den här gången var det solsken och barmark. Nästa år kan det vara spöregn och geggamojja, eller isbana och snöfall, eller snömodd och regn. Oavsett underlag och klimat tror jag det blir kul, banan är kort och bjuder upp till dans. Men om det blir lite sämre väder hoppas jag att det finns några tält uppsatta för frusna löpare. Förhoppningsvis kan några sponsorer kan bidra med det? Kanske någon som även bjuder på något varmt att äta och dricka därinne? Väskinlämning vore bra, men det är ganska kort avstånd till parkeringsplatsen. Tråkigt då om man åker kollektivt. Men detta var premiären på Winter Cross Run, ett pilotlopp för att testa intresset och formatet. Ur det perspektivet var det en succé.

För min del återkommer jag gärna nästa år och försvarar min eminenta åttondeplats. Tyvärr lär fler duktiga löpare säkert vara på plats då, men jag har kanske en bättre feeling i kroppen, så se upp i backarna!

Km 3,6 bjöd på saftig gräskulle. Notera kameravinkeln på fel håll: det är brantare i verkligheten!
Efter loppet drog jag och Sara till Trydes restaurang, någon kilometer bort. Alla löpare fick en liten rabatt på soppbuffén, en smarrig linssoppa med diverse tillbehör. Och en liten semla till efterrätt. Extra Plus för att de hade laktosfri variant på semlan, och laktosfri grädde i soppan (även gräddfri soppa för veganer). Fick väldigt bra sällskap till bordet; jag som inte kände någon fann mig själv nördsnackade löpning med unga och äldre och framförallt erfarnare, snabbare och uthärdigare löpare än mig själv. Inklusive en som verkade vara på samma nybörjarultranivå som jag. Inspirerande! Hoppas träffa dessa trevliga människor igen på spår eller under andra tävlingsarrangemang.

Det här loppet känns redan som en klassiker, en rejäl terrängcrosslöpning med en bit-ihop-eller-bryt-ihop-bana. Tack Gael & funktionärer som lägger ner era själar på att skapa så här trevliga lopp. Jag hoppas på en fortsättning, ännu mer publik (gärna den typen som hurrar friskt!) men samma tokiga bana!

Men just nu hoppas jag fötter och knän blir krya. De överlevde Winter Cross Run, men behöver vila från löpningen en kort tid. Om en månad är det nästa inplanerade lopp, lilla Stävie Trail.