RR Trans Gran Canaria – TGC 128K 2019

It’s been a couple of days since I stumbled across the finish line on a real ultra trail marathon. You know, the kind of ultra race where you reach beyond what you thought you were capable of. This was the Trans Gran Canaria 128K (TGC), across a beautiful island.

I don’t feel any post-race blues, I feel great and I am still marveling at my achievements: going further, and higher, and for a longer time than ever before. That’s pretty ultra to me. And I didn’t even get a single blister on my feet! (Hmm, that would not be so ultra?). In fact, for the whole 29 hours Fortsätt läsa ”RR Trans Gran Canaria – TGC 128K 2019”

RR OrkaPåMallorca äventyrslöpning

Som en del av förberedelserna till ett större lopp planerade min vän Johan och jag in en träningshelg med mycket distans och höjdmeter. Efter stötande och blötande bestämde vi oss för en långhelg på Mallorca, i slutet på oktober 2018.

Här följer en redogörelse för hur vi planerade och genomförde det. Vi lärde oss massor och hoppas inspirera fler att göra en liknande grej, för vi blev väldigt nöjda med resultatet.

Johan och jag har sprungit ihop på såväl ultratrailtävlingar och större egenplanerade äventyrslöp, exempelvis Ultra Irta i Serra d’Irta-bergen. Men för just detta tillfället vill vi tacka Oskar och Viktor för idén och upplägget, samt ett gäng britter vars blogg vi fann många värdefulla tips på. Längst ner här länkar vi till våra egna gpx-filer. Kontakta oss gärna om du vill ha mer information.

Det finns långhelg och så finns det en ganska lång långhelg, fredag till tisdag, men vi höll budgeten hyfsat och fick till en riktig kanontur, väl värd att minnas. Cirka 35-45 km och 1500-2000 höjdmeter per etapp. Tre rejäla dagsturer, men ändå lite tid på kvällen för middag och återhämtning. Totalt hamnade vi kring 120 km och 5500 höjdmeter.

Upplägget var att ha med all packning på ryggen under de tre dagarna, minimalt nog för att kunna springa, men tillräckligt för att klara sig genom de tre dagarna, så även varmt och rent ombyte efter löpningen. Dessa civila kläder dubblerade som nödkläder om kylan och vätan skulle råka slå till, men helst skulle de hållas så fräscha som möjligt. Vi skulle bo på hotell för att slippa bära med oss sovsaker, handdukar m.m. som kanske annars behövs till vandrarhem. Mat skulle intas på fik, restauranger och ställen längs med vägen, så vi hade inte med mycket energi, bara några enstaka geler, bars och Tailwind som krydda.

Dag 0

Resan gick från Kastrup och en hyfsat billig flygresa med Norwegian tidigt på fredagmorgonen. En gemensam väska checkades in på flyget som innehöll det som inte går genom säkerhetskontrollen: en liten fickkniv, stavar och så vidare. När vi sedan gick omkring innanför säkerhetskontrollerna på flygplatsen såg vi flera som gick omkring med vandringsstavar – så jag undrar vad som egentligen gäller? Vi får inte ta med en nagelfil men en stav med metallspets går bra?

Förutom stavarna hade vi lagt i rent och vamt ombyte för hemresan till kalla Sverige: kläder, sköna skor, kompressionsstrumpor, samt svarta sopsäckar för de kläder och skor som förmodligen inte skulle lukta hallon efter tre dagars hårdkörning.

Från Palmas flygplats tog vi busslinje ”Linea 1” in mot stan, det kostade 5 euro per person men bussarna matade på ofta. Cirka 15 minuter senare, vid stoppet på Plaza de España kom vi till Intermodal, Palmas huvudstation för buss- och tågtrafik. Bussnätet är väl utbyggt på ön, fungerar fint och går relativt ofta – åtminstone ToR till Palma.

Nerför trappen till Intermodal fann vi Palma Lock and Go. Där bytte vi om och justerade det sista i packningen mot väderprognosen. Jag tog exempelvis burt mina merino-armsleeves, för det skulle bli varmare och torrare än tidigare prognoser meddelat.

Efter någon minuts köande kunde vi checka in vår väska. OBS Spara kvittot på ett säkert ställe, så slipper ni några sekunders panik vid hemfärden!

Nu var vi endast utrustade med det som vi skulle bära med oss i tre dagar.

Packningen hade förberetts minutiöst med gramjakt, och med uppdelning av sånt som bara den ene behövde ta med, där varje sak ifrågasattes och riskvärderades. Det visade sig att vi satsat rätt, och hade väldigt lite orört. Vi återkommer till packningen längre ned, och konstaterar att det vi nu hade de kläder vi skulle springa i på oss, samt mindre än 4 kg packning på ryggen (utom vatten). Allt skulle räcka och fixa 3 etapper på tre dagar.

Fåfängan vann: hotellslippers med blå skoskydd från Folktandvården ratades trots lägst vikt

En av många provpackningar, utan vatten

Vi kunde i lugn och ro käka lunch i Palma medan de sista regnskurarna drog över ön. Vilken sagolik tur vi hade med vädret. Helgen innan hade det varit skyfall och 9 personer omkom tragiskt. Under veckan hade det fortsatt blåst och regnat, men just denna helg skulle det vara uppehåll, växlande molnighet och …lagom, nej, perfekt löpväder! Vi hade några diskussioner om vad vi skulle gjort om vädret var så pass illa att vi inte kunde springa, men behövde aldrig exekvera en Plan B.

Den första prognosen såg inte så ljus ut

Från samma plats vid Plaza de España avgick bussen mot Port d’Andratx som vi utsett till startpunkt. Det tog drygt 1,5 timme dit, lite mer på grund av att busschauffören missade en hållplats och fick köra en omväg. Ingen brådska för vår del. Det var skönt att slippa onödig stress och oro, vi hade gott om tid att ladda.

Vid 17-tiden nådde vi byn, och började traska ett par hundra meter till hotellet. Port d’Andratx är en liten by som ligger i en cala, klippvik, men har ingen direkt strand. Vi checkade in och blev varse om att vi gjorde rätt i att ta med passen. Tidigare hade vi tänkt skippa dem och bara ta med körkort. Mindre vikt (70gr!) och mindre värdesaker att riskera bli av med – men alla hotellen frågade efter passen.

Aaaaah!

Stället var en fullträff, det bjöds på Cava vid incheckningen, poolen var varm och utan folk, och frukostbuffén visade sig suverän, äggkock och allt!

Efter en liten poolsession gick vi ner till hamnen och kollade fyren innan solen hann ner. Det var därifrån britterna hade sin startpunkt, men vi tänkte att ’Nah, vi går rakt på leden’, som startade cirka en kilometer nordväst om hotellet.

Fräscha, förväntansfulla äventyrare

På kvällen gick vi till en restaurang ”Serra de Tramuntana” som vi googlat fram. En finare restaurang som serverade god mat med lokal anknytning. Vi var skandinaviskt tidigt ute men blev väl mottagna, först av en överförfriskad äldre engelsman, och därefter av personalen. Bra service, utsökt mat (fisk i vårt fall) men kanske lite över budget. Skitsamma, det var det värt.

Till efterrätt kollade vi kartan kort, sen var det läggdags.

Dag 1

Först vi ankomsten blev vi införstådda med att hotellfrukosten inte öppnade förrän 08:30(!). Så vi hängde på låset till matsalen och försökte inte spilla allt för mycket tid. Planen hade varit att komma iväg senast 08 för att hinna med en lång dag i dagsljus.

Carboloading – breakfast for champions

Visserligen hade vi med pannlampor, men de var tänkta för nödfall. Johan hade med en riktig, men min var en billig, lätt modell som går på 2 AAA-batterier och kanske ger 30-40 lumen på sin höjd.

Till slut kom vi iväg vid 09:15, drygt en timme efter schemat. Vi smög med oss några småförpackningar med Nutella från buffén till dagens etapp.

Ingen av oss drog upp farten. Nystuffade med frukost och lätt ovana att springa i tyngre packning (nu omkring 5kg med vatten) tog vid det piano. Uppförsbackarna dök upp ganska omedelbart. Fram med stavarna och kånka på. Det kändes så gött och positivt pirrigt att äntligen komma igång!

Svetten började lacka. Solen värmde på och temperaturen steg till 24°C.

Det hann bara gå ett par kilometer tills jag fattade att jag hade en blåsa på gång. Ytterligare någon kilometer tills jag fattade att jag borde fixa min häl. Nu.

Fram med en Compeed i grevens tid. Det blev så pass varmt att Compeeden gled ner något, vilket gjorde att blåsan blev till ett skavsår, som jag fick dras med resten av etapperna. Dock inget som hindrade från att fortsätta. Lärdom: Applicera underkäke mot överkäke, se glad ut, och ta hand om dina fötter bättre. Lite tejp är bra för att säkerställa att Compeed eller andra plåster sitter där de ska. Leukoplast är ännu bättre än generisk billig sporttejp som också tappade greppet i värmen och friktionen. Se där, ytterligare en lärdom!

En avskedskyss från GR221

Det blev en tuffare start första dagen än vi tänkt. Denna etapp innehöll ett segment på 2 mil och ett stort gäng höjdmeter utan någon vattenkälla, by med pub, supermercado eller fik emellan. Ändå lyckades vi underskatta vår förmåga och hade med för lite dricka. Två fulla 600 ml softflaskor räckte inte i värmen och den ansträngningen. Kanske var den extra stor då det var första dagen och vi chockade kroppen? Sen hjälpte det inte heller att min ena flaska började läcka. Jag trodde jag var totalt genomsvettig, ända upp och genom ryggsäcken, men upptäckte att svetten luktade apelsin… av sportdrycken.

Vyerna! Ledningarna att navigera efter!

Då och då förnimmandes en svag bris med stor tacksamhet. Jo förresten, vi hittade en vattenkälla på ett ställe, men den hade inget snöre eller skopa. Just där och då var vi fortfarande så fräscha och bekväma att vi inte orkade McGyvera upp orent vatten två meter ner från brunnen med hjälp av våra skosnören och en Dry Sack. Hade det varit en mil senare vore det inte ett otänkbart scenario.

Trail angels på ett ställen längs GR221

Turligt nog passerade vi ett lantställe längs leden där de satt ut ett gäng tvåliters vattenflaskor som de sålde (utan vinst) för 1 euro styck. De hade lätt kunnat sälja dom för 100, men längs leder är folk sällan osympatiska. Och hade vi frågat någon vi mötte, vilket dock inte var så många på just det avsnittet, hade vi säkert fått av dem också. Hursom; det blev lärdomar. Läs på så du vet vad du bör ta med. Och kolla din utrustning. Jag är mer och mer i favör av hårda flaskor, trots att de låter med.

Etapp 3 fanns en liknande sträcka utan vatten på cirka 2 mil och en massa stigningar. Då bullade vi upp rejält, och naturligtvis var det fullt av vatten längs med leden – bokstavligt talat, i flera kilometer i en kanal! Det var kanske inte det mest drickbara vattnet men hade troligen inte gett oss problem. Jag smakade bara några klunkar för flaskorna var redan fulla, men gott var det och magen höll. Obs: det var fullt i kanalen på grund av det myckna regnet veckan innan, andra tider på året är det inte så. Precis innan kanalen fanns dock en källa med drickbart vatten, både enligt skylt och av lokalbefolkning vi träffade som fyllde på sina vattendunkar. Vi blev tacksamt erbjudna att smita in och fylla på en flaska någonstans mellan deras sjunde och femtonde tjugolitersdunkar, men jag skopade bara i mig några klunkar.

Vaya con la sombra

Vi gjorde några småmissar i navigering på väg till byn Sant Elm, men där gjorde vi dagens grövsta miss som gav en bonuskimometer. Backa tillbaka, proviantera och käka!

Upp och upp igen, längs med kanske de mest tekniska stigarna av alla etapperna vi gjorde, med skrovlig svårnavigerad stenig terräng, stundtals bland bergsgetter på smala stigar längs stup som inte gav mig bra vibbar. Det kändes tryggt att vara med Johan som har erfarenhet av fjäll och klättring, och jag var imponerad av de människor vi mötte och sprang förbi som verkade ha ännu mindre koll på vad de gett sig in på än vi, med blytunga ryggsäckar, påpälsade med alldeles för mycket kläder, och kroppar som inte såg ut som de var underhållna och redo för bergsvandring. Likväl var de där och kämpade, all heder!

Mer vyer

En av få ledstolpar på södra delen av leden

Matpaus i Sant Elm

Den sena starten, vår något tama navigering samt vår vätskebrist gjorde att vi kom väldigt sent till näst sista byn.

Det hann bli skumt och vi hade redan gjort en rejäl insats, så vi tog varsin taktisk öl, provianterade och tog bussen 20 minuter till sista byn där hotellet låg, istället för att famla runt i 2-3 timmar till och komma sent i säng utan vare sig ordentligt middag eller vila. Så ännu en lärdom, kolla upp när hotellen serverar frukost ifall ni planerar rutter med tidig start, och våga justera resan efter hur den utvecklar sig. Det blir bättre så.

Hotellet i lilla byn Esporlas var litet och enkelt, men väldigt charmigt och hade en bra kock i köket. Det hade allt vi behövde efter den första dagens påfrestningar och intryck.

Dag 2

Denna dag var det betydligt enklare att navigera än första dagen, som mest bjöd på stundtals svårdefinierade stenrösen. Tydligare skyltning och ledpålar. GR221 verkade generellt bättre skött ju längre norr vi kom, men den är under utveckling och vi får inte glömma att den går genom land som inte har samma system med allemansrätt eller statligt finansierat underhåll av leden som exempelvis Skåneleden (via stiftelse och länsstyrelse). Istället är det lokala vandringsklubbar, välvilliga landägare och hantverksstiftelser mm som samarbetar för att ledsystemet ska vara bra och tillgängligt.

Hade det inte varit för en brist i rutinen skulle vi både varit framme vid etappens slut mycket tidigare och haft en något kortare sträcka denna dag. Men jag blev ju så glad över de extra 200 bonushöjdmeterna när jag upptäckte att jag glömt kepsen! Det man inte har på huvudet har man på hotellet, som de gamla visdomsorden säger.

Tur att jag inte hann komma längre ifrån än så. Johan använde stunden till att pilla lite med den hemsnickrade livetrackern och uppdatera sig på sociala medier, medan jag sprang och sotade för att inte ha kollat upp all packning innan avfärd.

Målbilden för Etapp 2 var ett skönt avslutande havsbad i lilla byn Port de Sollér innan solen gick ner. Trots att vi var på Mallorca i slutet på oktober var det 20-21 grader i vattnet. Jag ville verkligen bada efter en svettig och ansträngande dag.

Vid något tillfälle tog vi en liten genväg som vi förlorade några höjdmeter på – men istället vann vi tillbaka tid från morgonens kepsfadäs – och lyckades precis pricka in det där ljumma havsbadet innan solen gick ner över bergskammen i viken! Tidsschemat kunde dock spruckit av andra orsaker; på en hipp restaurang i byn Deia var servitören inte särskilt serviceminded. Vi gick därifrån efter 10-15 minuter utan beställning, på en terass med 8 bord. Luktade vi redan så illa?

Tvärs över gatan låg en liten supermercado som hade nybakade empanadas och en massa annat gott, så vi fick i oss vad vi behövde och kom iväg på hyfsad tid trots allt.

Underbara vyer och tuffa stigningar. Ganska brutala leder nedför över fuktiga stenar. Båda gjorde varsin vurpa, lyckligtvis ingen fara och den enda vurpan på alla etapper. Allt som sårades var stoltheten.

Hotellet i Port de Sollér var mediokert: dyrast och sämst standard av de ställen vi bodde på, stumma sängar, gles morgonbuffé och väldigt lyhört. Grannarna måste ha trott att vi var tyska pudelrockare när vi stod och lufttorkade våra handtvättade löparkläder en lång stund på kvällen med hårfönen. Men det var skönt att ta på sig torra och relativt fräscha kläder på morgonen och personalen var trevlig, och de hade badhandukar som vi kunde nyttja mot deponi – och läget var utmärkt alldeles intill stranden och spårvagnsstationen.

Proviantering inför sista etappen

Byn var den mest turistiga vi kom förbi, men vi hittade till slut en restaurang som höll måttet. Lite återhämtningsdryck med malt och humle och en god tvårätters slank ner utan problem.

Dag 3

Vi hade sparat det bästa till sist: den längsta och högsta etappen! Stenhårt inleddes det med att åka den gamla spårvagnen från Port de Sollér cirka 3 kilometer till huvudbyn Sollér. Solen steg upp över bergskammen med magiskt ljus som inte rättvist lät sig fångas på bild.

Antik spårvagn, kul upplevelse – och skönt att slippa springa den tråkiga sträckan mellan Port de Sollér och Sollér

Soluppgång över Mt. Doom, ehm… Serra de Tramuntana

Efter lite navigeringsirrande (hur kan en så liten by vara så svår att komma ut ur?) nådde vi den kanske vackraste stigningen på alla etapper, Barranco de Biniaraix. Suveränt, och smått brutalt.

Här levde leden ”Ruta del pedra sec” verkligen upp till sitt namn; ett enormt arbete och otroligt antal mantimmar har legat till grund för att anlägga tusentals stenar flackt på otillgänglig stig, utöver de ännu fler stenar som lagts som murväggar till olivlundarnas terrassodlingar.

Många andra delsträckor fanns det också gott om sten, väldigt mycket sten, men de var inte precis vackert och funktionellt utlagda. Kändes snarare som de stjälpt ut ett lass stenar och kallat det ”stig”. Det kunde vara så knöligt att det knappt gick att springa fast det var flackt eller nedför.

Superlativ har dock svårt att beskriva känslan när den första bergsväggen plötsligt visade sig vara två väggar med ett trångt pass emellan, och en ”hemlig” dal uppenbarade sig. Det var som att gå in genom en garderob och komma ut i Narnia! Okej, kanske tog jag i där, men fortfarande en mäktig känsla med hög wowfaktor. En plats att minnas.

Stenbyggnader, i bruk!

En bit upp i Barranc d’Biniarix

Kors

Typiskt underlag

Väl uppe mötte vi mer folk. Deras klädsel avslöjade att de tagit sig dit från annat håll med transportmedel, flipflops hade inte riktig funkat så bra ens på de finare stenlagda stigarna, och med en bebis på armen.

Strax kom en enklare stig som sjönk i fullt löpbar gemak till en platå med två dammar. Den regniga veckan till trots såg de ut som magasinen var långt ifrån fulla. Stugan Refugi de Cúber var stängd men parkeringen full med bilar och folk som besökte. Tyvärr var det inte tillåtet att bada, en tanke som lockade efter den hårda stigningen.

Embassament de Cúber

Efter dammen kom vi förbi längs den tidigare nämnda vattenkanalen, som efter någon kilometer ledde oss till den högsta stigningen över havet, nånstans över 1200m bland molnen.

Längs välfylld kanal

Däruppe var enda tillfället som det var så kallt och blåsigt att Johan tog på sig armsleevesen och jag slängde på jackan på armarna och över ryggan, men jag hade den fortfarande helt öppen fram. Och efter en tjugo minuter åkte den av igen på andra sidan då vi kom i lä. Annars sprang vi uteslutande i samma tunna lätta linne och shorts och keps under alla tre etapper.

Bland molnen under etapp 2

Upp, lite ner, upp en sista gång, sedan kom den segaste och knöligaste nedstigen, där stigarna bara var fulla av random stenar. Vi kunde inte springa där, bara få enormt med fotmassage och akupressur.

Det var skönt att äntligen komma ner till vanligare och lugnare grusstigar. Vi lunchade på en resturang i Lluc tillsammans med en galen österrikare som vi passerade under toppstigningen när han tryckte upp sin downhillcykel! Långsam upp, desto snabbare ner. Sanctuari de Lluc hann vi tyvärr inte utforska, en väldigt fin plats med vackert kloster. Med facit i hand kunde vi mycket väl kunnat avsluta etappen där.

Klockren navigering av Johan

Efter Lluc var det ”bara” några få höjdmeter kvar, och sen kom pannbensavsnittet på slutet, på platten in till Pollença. Den sista biten var seg och gav inte några speciella upplevelser. Jo förresten, jag stoppade inte i mig tillräckligt med energi och bonkade, men Johan höll uppe tempot till oss.

Vi hade en idé om att springa hela vägen ut till havet vid Port de Pollença, ytterligare cirka 10K till, men det var bara platt längs bilvägar, och det började bli mörkt igen, och jag var trött och hungrig och… (insert random excuse) det var helt rätt att ta skambussen när jag dessutom började få kylfrossa.

Vi avslutade officiellt vårt äventyr vid ett apotek i Pollença, där jag köpte ett nytt paket Compeed till min häl, och en överprisad men fullt rimlig present till mig själv: en deodorant!

Minns inte mycket av bussfärden. In på hotellet, duscha, värma upp sig, och äta upp sig, ta välförtjänt Finisher-öl och må gott. Riktigt gott! Det kändes fantastiskt att ha kommit i mål.

Cheers mate, we did it!

Dagen efter insåg att vi kommit till ytterligare ett bra hotell! God mat, fräscht rum, fin pool, och dessutom en uppvärmd 25-meters bassäng. Kostade 1 euro att boka en timme, men det var det lätt värt då vinden dessutom hade tilltagit så strandhäng och havsbad inte kändes attraktivt. Det blev ett återhämtningspass med ett gäng 25:or för att rosta av kroppen. Vi gick förstås ner till den vackra stranden ändå och njöt av soluppgången.

Motsolsfoto i soluppgång, yogapose på stranden – men inga hashtaggar!

Helt otroligt fräsch och go känsla att orka med denna äventyrliga långhelg, att inte ha blivit stel eller illamående, skavd (bortom reparation!), skadad eller utbränd. Kroppen agerade fantastiskt och vi fick verkligen vad vi kom för!

När vi blickade tillbaka på resan kom vi fram till att vi skulle kortat ned etapperna något, från runt 40K till närmre 30. Då skulle vi kunnat ta oss an lika mycket höjdmeter men på kortare tid, så att vi även hunnit med lite mer sightseeing i byarna och mer bad i hav och pool, utan att känna oss stressade. I en by var det marknad, som såg pittoresk och välbesökt ut, men vi prioriterade att trycka i oss käk på en parkbänk och lufsade iväg utan att en se vad de hade där.

Första dagen skulle kunn ha startat i Sant Elm istället för Port d’Andratx. Sista dagen kunde avslutas i Lluc – där det dessutom fanns goda bussförbindelser om man skulle sovit någon annanstans.

Vi skulle också läst på mer om lederna och varit bättre förberedda på vattenbehovet, och om vilka kulturhistoriska platser vi passerade. Nu råkar jag kunna spanska hyfsat, så jag kunde läsa skyltar och förstod en del kontext av historia mm. men det fanns ännu mer intressant och lärorikt som vi förmodligen missade.

Men allt det där var på det hela taget inget som bekom oss. Det blev ett riktigt, riktigt bra äventyr; ibland några steg utanför planen, några överraskningar och saftiga utmaningar som vi till slut med lite slit tog i hamn!

Data

  • Total distans: 124 km (inkl. 4 bonuskilometer för glömd mössa)
  • Totalt antal höjdmeter: 1861+1579+1781 = 5221 hm
  • Total tid, elapsed: 9:33:49+8:54:05+10:16:14 = 28:44:08 (från start till mål, inklusive alla pauser för lunch, vila, foton mm.)
  • Totalt antal blåsor på fötterna: 1 på hälen
  • Totalt antal skav: 2 (hälen, och en liten rackare på ryggen pga slarv med packningen!)
  • Totalt antal kalorier förbrukade: 3030+2553+3290 = 8873 kcal
  • Totalt antal kalorier konsumerade: Ibland kändes det som det dubbla…

Gpx-filer

(Kommer länkas snart!)

Port d’Andratx till nästan Esporlas

Esporlas till Port de Sollér

Port de Sollér till Pollença

Poolen i Pollença

Budget

Vi planerade inte för en lyxhelg men unnade oss hotellrum för bättre återhämtning och mindre packning. Vi lyxade till med ett par restaurangbesök för den goda smakens skull. Allt som allt hamnade vi på runt 7000 kronor per person, inklusive allt under fyra dygn; flyg, boende, mat, proviant och till och med lite onödig shopping.

Utrustningslista

Varenda gram vägdes och övervägdes. Att springa så pass länge och mycket blir bokstavligen lättare för varje gram som man kan ta bort. Sen får man justera: Kläder efter väder. Varmt väder innebär också mer dricka & energi. Vi såg till att dela upp saker som inte båda behövde ta med, exempelvis tandkräm och en liten pennkniv.

Ryggsäcken och alla saker vägdes på våg. Strumpor och underkläder prioriterades med ett nytt par för varje dag (trots det hade jag ett par kvar!). Shorts och linne – istället för tröja – fick sköljas och tvättas ordentligt varje kväll. Vi fick till och med användning för tvättlinan och de fyra tvättklämmorna en kväll, men hade klarat oss utan dem.

Allt, precis allt som vi hade tänkt ha på oss och med oss vägdes och lades in på en lista. Allt provpackades och provsprangs med, så vi visste att det skulle få plats, och hur det skulle kännas att springa med. Med den extra energi vi tagit med – några paket Tailwind, gels – skulle packningen lätta mot slutet.

Energi

I byarna vi passerade var det inga problem att bunkra upp i en liten supermercado, på ett fik eller restaurang. Längs vägen köpte vi på oss tillräckligt för dagens etapp, och i sista byn provianterade vi både för duschenergi innan middagen såväl som Snickers och annat till morgondagens etapp.

Duscheenergi? Efter 8-10 timmars utfärd tar det en stund innan middagen. Båda ska dela på en dusch, toalett (tips: finns ofta en extra toa vid hotellobbyn!), tvätta kläder och förbereda packningen innan middagen. Det kan lätt gå en timme eller två innan middag, så vi såg till att ha lite extra chips, choklad, nötter, russin osv. på hotellrummet, och tryckte i oss det innan middagen. En multistage-resa innebär att man måste vårda sin återhämtning och få i sig tillräckligt med energi, annars blir nästkommande etapp svår, för att inte säga outhärdlig.

I småbyarna längs vägen drack vi gott kaffe, Coca Cola, åt empanadas, godsaker från lokala konditori och så. Lunch käkade vi på restaurang, det blev pizza, salladsmix och glass till efterrätt.

Totalt sätt lyckades vi bra med energihanteringen. Det var bara mitt slarv på slutet av sista etappen som fick mig gå i bonk. En gel eller två hade gjort stor skillnad då, men jag var dum nog att inte ta dom. Johan hade ett tungt segment i värmen under etapp 2, men efter sträng uppmuntran körde han ner en chokladkaka och kom fort på rätt köl igen. Etapp 1 hade vi vår torka men hade turen på vår sida och fick i oss tillräckligt med vätska. Under middagarna på kvällarna var vi båda förvånade hur fräscha vi var, trots allt.

Frukostarna på hotellen var klassiska med frallor, juice, kaffe, ägg, bacon, yoghurt, och … ja vi åt rejält.

Skulle kunna skriva mycket mer, men nu är det mesta ute ur systemet. Jag ser fram emot nya äventyr i den här stilen.

RR ÖSTERLEN SPRING TRAIL ULTRA 2018

Premiär för årets första ultra, och premiär för detta ultralopp bland Österlen Spring Trail-evenemangen. Vintern släppte nyss sitt grepp, springtime is here!

Förra årets långlopp bland ÖST:s arrangemang ”Lill-ultra” på +47K var ersatt med en ”Mellanultra” på +62K, och nu var det ett A till B-lopp istället för en loop.

Inte en korrekt rutt. Finn ett par kilometer fel!

Starten var placerad i Simrishamn, men målet som vanligt på Christinehovs slott. Ny huvudsponsor var Simris Alg, därav sponsornamnet Simris Alg Ultra. Simris Alg är ett spännande företag med en VD som också är ultralöpare och entreprenör – borgar för ett bra partnerskap.

Uteblivet domedagsväder

Varje dag i veckan innan loppet spanade jag på väderleksprognosen. Ena dagen spåddes +10m/s motvind, andra lika mycket medvind, någon dag sades det bli ösregn, sen uppehåll, tung dimma och så om igen. Det slutade med ganska soligt väder, med en lätt bris som dock höll nere vårvärmen något. Inte värre än att det var shorts som gällde, men jag fegade på tisha och höll långärmat. Såg de som klätt sig betydligt varmare, men även mindre.

Med tanke på att det var snö och is bara någon vecka tidigare var det här nästan att betrakta som sommarväder – definitivt jämfört med Österlen Spring Trail förra året, då det yrde snö. Jag var nöjd med min utstyrsel och behövde aldrig ta på den nerpackade jackan, men jag hade på handskarna vid något tillfälle. Kändes något kyligare mot slutet.

Småsnack inför starten

Ställde bilen vid målet på Christinehov, och där på parkeringen träffade jag Oskar Henriksson, en av medarrangörerna och ”champion” för evenemanget. Han skulle köra till Simrishamn med dropbag-släpet, och lite spontant hängde jag med som sällskap och extra hjälpreda, åtminstone tills starten. Han hade säkert haft med pallplatserna att göra om han sprungit själv, men det gick inte idag då han jobbade med arrangemanget.

En av många intressanta väderleksprognoser som inte slog in.

Så jag kom en dryg timme till godo före starten, där Oskar höll en kort genomgång med funktionärerna för första halvan. Kände igen flera sedan innan i trailsvängen, så det var gott om erfarenhet. Känns tryggt att veta att andra löpare hjälper till, som vet vad som krävs och hur det upplevs av de som deltager. Hade jag blivit (inte allt för) skadad skulle jag inte tveka att anmäla mig som funktionär, såsom jag gjorde för två år sen. Det är en häftig upplevelse. Rekommenderar alla löpare att någon gång vara funktionär i ett lopp, och på Österlen Spring Trail kan man få riktigt fina platser att jobba på.

Tillbaks till startområdet. Inte långt efter mig kom två early birds till: Ola och Roland. Vi småsnackade en stund innan den stora gruppen deltagare kom med de fyra bussarna från Christinehov.

Vi var tre väldigt olika, men ändå lika löpare. Ola var snabbare, jag brukar ligga i (bakre delen av) mittpacket, och Roland var kanske den äldsta deltagaren som imponerade med att om en vecka fylla 70 år!

Hoppas ha samma hälsa och vigör som honom då. Han var orolig för de ganska snäva reptiderna, det gick ju inte riktigt så snabbt för honom längre. Med facit i hand är jag ytterst glad att höra att han kom i mål, med typ 2,5 minuts marginal. DFL med den äran! En sann kämpe. Läs mer om Roland och hur han hade det på loppet på hans hemsida.

Ola kom inte hela vägen upp på pallen, men han höll sig i toppskiktet. Bra løpt, det inspirerar!

Lös sand och stenstrand

Med 10 minuter kvar meddelades det i en megafon att göra sig redo för start. Ny annonsering vid 5 minuter, sedan 30 sekunder… TUUUUT! Så löd starttutan, och fältet rasslade iväg från hamnet och norrut längs kusten. Loppet hade ett maxtak på 150 startande, är att få tillstånd att springa genom känsliga men vackra naturområden och privata marker. Det är bra, men gör det också svårare att få tag i en startplats.

Känslan precis efter vi kommit iväg var okej, med sol och allt, men tyvärr bedrog jag mig. Det dröjde inte länge förrän vi kom på strandängar. Den lösa sanden började obarmhärtigt dra musten ur benen. När det en stund senare blev stenstrand började jag känna av lite smärta i fot och ankel. Obra känsla, jag som precis blivit kvitt det där onda i foten. Sen blev det kallt och blött… Jaha, en läckande flaska. Lyckligtvis var den inte full från början, och det var bara vatten och inte Tailwind, men det var så jäkla onödigt. Det visade sig att jag verkligen hade behövt den där extra slurken av ansträngningen som kom.

Propagandabild. Foto: @snikkelbecker

Kändes ironiskt att jag kvällen innan just upptäckt ett läckage i en annan flaska och bytte ut den mot denna, i tron att den var hel. Upptäckte även en bristning i en kork på ytterligare en flaska. Kunde kombinera den hela flaskan med den hela korken, som lyckligtvis var kompatibla, men denna extraflaska låg i min dropbox, sådär 32 km från start. Den kunde ha varit med tom i ryggsäcken utan att vare sig ta mycket plats eller väga många gram extra, men men. Lärdom.

Två flaskor, kunde kombineras till en fungerande

Det var fler än jag som fick anstränga sig första 15-20K fram till Kivik, så det var tur att Buhres Fiskrestaurang där ställde upp med en inofficiell vätske- och energistation, annars hade jag fått knacka på någonstans och be om vatten. Buhres serverade utsökta tunnbrödsnittar, små bitar med rökt lax med mera på denna station som jag hoppas återkommer som officiell! Sötsaker och chips i all ära, men på längre distanser blir riktig mat så mycket godare. Tack Buhres, utan er station hade jag kanske inte klarat mig i mål, för där och då behövde jag all energi och vätska jag kunde fylla på.

Uppför backen

Trots att foten ömmade, att jag småfrös och vätskenivån sinade, kändes benen bra. Jag kunde lägga in lågväxeln och jogga upp för de flesta backarna utan att pulsen gick i taket. Måste jobba på att lära mig gå effektivare, för jag gör det så långsamt. Utför hade jag inte samma klipp som vanligt på grund av foten. Och på platten låg jag kvar i lågväxeln, så de flesta kom ikapp och sprang förbi.

Fiol och hejarop

Loppet går inte under högsäsongen på Österlen, och längs lantliga skogsvägar, stigar och spår, så det var ganska glest med folk och publik. Men alla vi mötte gav tummen upp, hejade och var vänliga. I Vik, mellan Simrishamn och Kivik, hade en glad man tagit fram sin fiol och lirade något folkviseaktigt. En sån där spontan upplevelse som luckrar upp ett dystert sinne.

Det behövdes när jag redan kände mig slut. Hade inte ork eller lust att ta foton, eller småprata med andra löpare – även om det blev lite skämt om skägget och så. Några bekanta sprang förbi och undrade hur jag mådde. Minns inte riktigt vad jag sa, men det var säkert krystat och halvdeppigt.

Salut från Ravlunda

Det var inte bara folkvisor och klagosång som lät. Plötsligt började det smattra och skjutas på det militära skjutområdet Ravlunda, norr om Haväng där vi svängde inåt land. Det var maskingevärsalvor men också betydligt grövre kaliber på skotten. Ibland dundrade till så att kläderna fladdrade till och tryckvågorna kändes i magen. Då och då var det tyst en stund, men så blev man snabbt väckt av en ny stark kanonad. Inte fel med lite extra energi och adrenalin! Stod dock inget i PM om detta, fast några överraskningar bör man få.

Det fanns en annan överraskning som dock fanns annonserad i PM! Vid Km 30 korsade rutten över ett järnvägsspår. Och där stod ett ånglok, som vi skulle klättra igenom.

Foton: Thomas Bengtsson @snikkelbecker

Det var helt oväntat och också en grej som fick mig på bättre humör, då min stämning blev sämre och sämre i övrigt.

Velande på Bengtamölla

Efter loket var det bara 2-3 km till AS där våra dropbags väntade, samt energi och dricka. Men dessa kilometrar var väldigt långa. Jag övervägde DNF. Var lika trött som vid Km 70 på Sätila Trail 50-miles för några månader sedan. Och nu var jag bara på Km 30! Tänkte att jag inte skulle klara reptiderna som kom, utan att ha egentlig koll på läget (jag hade hyfsad marginal).

När jag kom fram till Bengtamölla hade jag tänkt länge att det var här jag skulle bryta. Men jag höll mig till planen och började byta tröja, smörja in mig med mer vaselin mot skav. (Tack syster som kollade ryggen och smörjde in den!). Under tiden kom Oskar förbi och frågade hur det var. Mumlade något om att nä, det var dåligt, att jag kanske skulle bryta.

Han sa enkelt och bestämt att ”Men det ska du inte göra”, och så skyndade han vidare med sitt. Så jag fortsatte enligt plan och fyllde på Tailwind – nu i fungerande flaskor – och åt chips, drack lite varm blåbärssaft. Och så var jag plötsligt på väg ut från Bengtamölla. Lade då märke till att det satt 6-7 personer på stolar vid utgången. Det var DNF-gänget som väntade på skjuts målområdet.

Jag mumlade hej eller nått och gav mig av. Kom kanske 200 meter, och stannade. Jag hade inte bytt strumpor, de var lite blöta och sandiga. Jag var ju rätt trött med, skulle inte jag bryta?Skulle jag inte ta mer lite mer mat, det var ju två mil till nästa station!?

Började gå tillbaka. Kanske för att byta strumpor, kanske för att bryta. Såg några löpare på väg från stationen så jag stannade. Ville inte höra någon klämkäck kommentar om att jag var på väg åt fel håll, så jag stannade, vred på mig och låtsades göra något. Stretcha?

Av okänd anledning vände jag på rätt håll igen och började gå. Kanske var det Oskars ord som ekade. Kanske var det insikten att jag inte var skadad eller var illa ute, jag var bara trött. Kanske kom jag på att jag sprungit betydligt längre i råblöta skor med grus i utan problem tidigare. Efter nån minut tog jag några löpsteg. Och fortsatte. Sen var det liksom bestämt att den enda vägen var framåt, mot målet, och jag fick inga fler tankar på att bryta.

Undertiden jag var inne på Bengtamölla hade jag glömt att pausa klockan, så det bildades en GPS-blomma, och med det kom många störiga icke-rekord på Strava. Får försöka sudda ut dem.

Vidare mot Maglehem

Nu skulle det bli en ganska rak och platt grusväg, en före detta banvall cirka 5 km mot Maglehem. Jag joggade på men sinnet och kadensen var låg, så jag satte in hörlurarna för att lyssna på musik. Väldigt osocialt och otrailigt, men jag behövde någon distraktion, och hade inte heller min ständige äventyrskompanjon Johan vid min sida att tjôta med. Grusvägen passerade Ravlunda militära skjutområde som närmst, och då och då fladdrade kläderna till av kanonaderna! Jag fick absolut distraktion.

Musiken och skotten hjälpte mig framåt. Det gick inte fort, det var inte snyggt, men jag satte hela tiden ena foten framför den andra och tragglade på.

Långa kilometrar

Hur sakta går det att springa? Alltså, så att rörelsen fortfarande räknas som löpsteg? Jag utforskade motvilligt detta. Försökte sträcka mig i form, ta längre kliv, ta kortare kliv, ta dem oftare, men inget verkade hjälpa.

Jag tappade många placeringar och det hjälpte inte heller humöret, men nu var åtminstone DNF inte i sinnet. Och skönt nog lade jag inte en tanke på reptiderna heller, utan tänkte att det ”bara är knappa 20 kilometer kvar, inga problem!”. Sinnet var inte odelat positivt, men åtminstone lite lättare än före Bengtamölla.

Men de utvecklade sig till världens längsta kilometrar. Tittade för ofta på klockan, som på grund av GPS-blomman visade 2K för mycket. Min mosiga hjärna kalkylerade hur många kilometer det var kvar till sista vätskestationen, hur lång tid det skulle ta dit, och sen i mål osv.

Undertiden joggade jag upp för Brösarps backar, och ner igen, i samma sköldpaddsväxel som jag lade in vid km 12.

Till slut kom jag in på sista kontrollen i Vantalängan. Hade ransonerat lite vätska mot slutet, men var åtminstone inte helt torr. Där väntade sköna funktionärer som bjöd på lite choklad och dricka. Vi samlades ett gäng löpare som låg i ungefär samma snittfart, men hade olika svackor och skillnad i max/min-fart. Några sprang på, men fick gå en stund, andra som jag gnetade sig fram i en jämn, sakteliga fart. En tjej hade uppenbarligen fått rejält ont i quadsen på låren, och tog sig väldigt försiktigt fram i nedförsbackarna – sen sprang hon om mig igen på plattsträckorna.

Men något hände i mig med cirka fem kilometer kvar. Jag fick tillbaks lite energi, jag fick spring i benen igen. Plötsligt avverkade jag en inte helt platt kilometer på typ 5:47 min/km, från att ha legat på 7-8! Har ingen aning var det kom från, men jag fick feeling och det funkade. Hann ifatt och förbi några som passerat mig tidigare, som sett mycket starkare ut för bara 30 minuter sedan. Kanske hade de krampkänningar eller var väldigt slitna.

När jag kände efter så hade jag inte ont någonstans. Ingen kramp, inget skav, inga onda knän. Till och med den krånglande foten var med på noterna. Jag var bara trött, men kommit i en andra andning (eller tolfte andning, som någon medtävlande sa).

”Var har du gjort av min man?”

Någonstans längs Verkeån, med bara 2 kilometer kvar, började jag få syn på en rygg längre fram. Jag fick en kort fantasi om att den skulle jag ifatt, men avfärdade tanken lika snabbt, det kändes inte verkligt. Med slottet i syn, kanske 5-600 meter kvar totalt, kom jag ikapp. Men både jag och han som ägde ryggen var rätt nöjda med att gå i mål oavsett placering, så jag som råkade ha vind i seglen fick fri passage och vi skojade om att det inte blev någon spurt idag. Älgade på och kom fram till den sista trappan upp till slottet.

Foton: Oskar Henriksson @storasmaoskar

Tunga men bestämda steg, några löpsteg på gruset – och jag var i mål!

Så. Jäkla. Skönt.

Jag var glad. Jag var lättad. Fick medalj, en Finisher-keps, några grattis, något foto taget, och en dam i publiken som förtjust undrade var jag hade gjort av med hennes man. Vi hade legat jämte varann ett bra tag, och hon hade väl lagt märke till mig vi de många punkter som hon mött upp på, vilken fantastisk fru! Mannen kom några minuter senare, han fick gå lite mer mot slutet.

Jag gick och hämtade några äpplen och ett mål god mat, och satte mig för att spisa i ett uppvärmt tält, med god speciallevererad äppelmust och trevligt sällskap. Tack du löpare som jag satt bredvid, som hämtade besticken jag glömt! Hade jag gjort det själv skulle det tagit minst fem minuter, nu tog det kanske 30 sekunder. Tack Märta, Ola Ö, Rickard och andra kända och okända löpare som höll mig sällskap. Det kändes genuint trevligt att snackas vid och få höra om vad ni upplevt, hur det gick för er.

För egen del är det bara att konstatera att jag är väldigt glad att jag (till slut) tog mig i mål, men ganska besviken över mitt velande i Bengtamölla, och över min allmänt usla form.

Nästan som nya!

Efter en stunds vila tackade jag för mig och gick stelt iväg till bilen för att byta om. Upptäckte att jag inte hade några blåsor eller problem med tånaglarna, inget grymt skav utan bara mest var svettig och lite trött.

Fick kämpa för att hitta något skav. Första gången på länge som duschen var smärtfri!

Gött med automatväxlad bil med farthållare, men det var faktiskt energi kvar, trotsallt.

Obs: Bild tagen 2 dagar efter loppet, när ultraskägget fått sig en bassning hos barberaren. Men Finisher-kepsen satt som en smäck!

Till arrangörerna

Kändes lite väl långt mellan (vätske)stationerna. Det skulle göra mycket för energislukare som mig att ha lite tätare stationer än bara vid km 32 och 52. Det var visserligen klart och tydligt beskrivet i PM, och visst hade jag otur med läckage, och jo jag borde själv tänkt på att lasta med mig mer vätska – men gärna en extra station utöver Buhres. För min del hade den kunnat vara obemannad med ett par dunkar vatten.

På tal om vätska. Förutom vatten serverades Tailwind. Jag tyckte den smakade väldigt utspädd, men det slår mig att det kanske är jag som har för högt koncentrerad dos?

Har för mig att Simris Alg bland annat gör kosttillskott, det hade kanske funkat vid vätskestationerna, eller i målet, eller kanske rent av i små provportionspåsar till deltagarna?

Hursomhelst TACK! Arrangemanget var väldigt bra, banan var vacker och krävande – som den skulle vara. Det var välmarkerat så jag hittade trots att blicken ofta var i marken. Vid ett tillfälle fick jag ropa på en tjej som missade att vika 90 grader in på en stig från en grusväg, men hon hörde och kom på rätt spår med bara typ 100-200m omväg. Annars lade jag inte märke till några andra felnavigeringar, trots att långa sträckor var omarkerade. Längs kusten var det ju svårt att göra fel med havet på höger sida.

Lärdomar, post-ultra

Det går alltid att komma längre än vad man tror!

Dubbelkolla flaskor och annan utrustning. Nä, trippelkolla.

Inget skav! Efter den senaste tidens grava ryggskav, trots att den varit smord, haft bra tröja osv, så provade jag nu att käka vanliga receptfria pollenallergitabletter, (Antihistamin) inför loppet. Tanken var inte att det skulle motverka skavet, men åtminstone dra ner på effekten så det inte flammade upp onödigt mycket. Det verkar ha hjälpt, även min plan att hålla mig välsmord med vaselin var 20km ungefär.

Dropbag-effektivitet, något bättre men fortfarande finns mycket tid att hämta (tack igen sjuksyster, som smorde min rygg!). Kanske och lägga i en checklista till nästa gång?

Coca Cola var guld att ta med i dropbagen, en mini-burk räckte.

Ömmande fot, men det blev inte värre än innan, och den gick inte sönder – klarade sig bättre än befarat. Men nu ska den få lite löpvila, mer fokus på simning och cykel ett tag inför Å-simmet, tills vi rullar upp igen inför BUS!

Extra tröja, kalsonger, strumpor, överdragsbyxor och jacka i dropbag – att dra på direkt EFTER loppet. Så slipper man omvägen via bilen, och blir varm och torr snabbare.

Packlista

Totalt 1,7 kg (inkl. dryck med två fulla, nästan hela flaskor). Lagom, skulle dock fyllt flaskorna helt, samt dubbelkollat att de var hela. Sa jag dubbelkolla? Trippelkolla.

  • Ryggsäck: ArchMax 4,5L
  • Midjebälte: ArchMax (hade mobilen i den)
  • Snyt-toapapper
  • Energi: 3 gula Peanut Snickers (2 extra i dropbagen)
  • Regn/vindjacka: Lätt GoreTex
  • 2 softflasks ca 5-600ml
  • Fällbar mugg/kåsa
  • Mobil med powerbankskal, hörlurar
  • Bilnyckel, körkort och kreditkort
  • Vaselin: Halv burk gul Kløver-vaseline
  • Karta: printad hemma, i en ziplock. Behövde aldrig användas.

I Dropbagen hade jag ett komplett ombyte: strumpor, kalsonger, shorts, skor, tröja, handskar, keps, buff,

Även en burk vaselin, extra choklad/Snickers att äta och ta med, en liten handduk att torka bort svett med, samt vindjackan jag hade haft på inför starten.

Det enda plagg jag faktiskt bytte var tröjan, och det räckte. Om jag skulle sprungit längre, och vädret varit värre, hade jag troligen bytt mer eller allt.

Kläder

  • E.A.T.-truckerkeps
  • Valencia CF-buff
  • SOC boxershorts
  • The OMM långärmad tröja
  • Tunna handskar (okänd tillverkare)
  • The OMM kortbyxor, vatten/vindtäta
  • Compressport vadkompression-sleeves
  • Injinji korta ullstrumpor
  • Dirt Girl gaiters
  • Topo Athletic Terraventure skor

STORT TACK

Till Gael och arrangörerna, allt kändes välordnat, stabilt och familjärt.

Till funktionärerna för pepp och hjälpsamhet, och all service.

Till alla som hejade längs banan, flera som återkom på många ställen! Väldigt uppskattat.

Till min äventyrsvänner i Efflon Adventure Team, som gett stöttning genom all träning, och var med hela vägen som moralisk support. Saknade er i spåret!

Till familjen som låter mig hålla på med mina galenskaper, men accepterar och älskar mig ändå. Ni är bäst.

Livin’ La Vida Ultra

Alldeles för lättövertalad av min kompanjon i spåren, och anmälde mig med skräckblandad förtjusning till Trans Gran Canaria 2019.

De 128 kilometerna blir förstås tuffa i sig, men jag oroar mig mer för de cirka 7500 höjdmeterna, som enligt rykten numera ”bara” är kring 5500. Och så är jag bekymrad över skav. Lyckas jag träna upp mig inför loppet så jag kan genomföra det utan att vare sig gå sönder eller bli galen (eller driva min familj till vansinne), så kommer jag ha lyckats. Att komma in under 25 timmar vore najs men här får jag vara klart nöjd om jag fixar reptiderna.

Träningsupplägget blir fokus på höjdmeter och styrka, så kanske inte lika mycket på mängd mil i benen förrän mot oktober-november och framåt.

Nattturer med midnattsstart och pannlampa behövs också.

En rek-träningslägertur, kanske med familjen, kring jul-nyår, känns som en bra idé, men jag får förhandla med frugan och barnen.

Just nu är jag dock mest oroad för att min kropp inte ska klara av det. Är i uppbyggnadsfasen inför Österlen Spring Ultra 60K, och är redan slitsamt. Behöver lite bra känningar snart, inte bara ont i höft, ankel/hålfot och diverse förkylningar.

Men fasen vad jag ser fram emot detta!

RR Stävie Trail 6,5K 2018

Har ett litet mysigt traillopp runt hörnan som jag ser fram emot varje år. Det går ”i en skog du inte visste fanns” på kringelikrokiga, små kulliga stigar.

I år var arrangemanget större än någonsin, med fler anmälda och startande (runt 500?) men fortfarande ett litet och familjärt format, med god stämning i startområdet. Kanske lite mer trångt än vanligt.

Jag värmde upp en dryg kvart med 2-3 kilometers lugn löpning ner mot den isiga Löddeå.

Varvbanan var sig lik, med några små undantag:

  • Snöigt underlag – dock inte så fasligt halt. Eller var det mina dobbade skor som lurade mig?
  • Största backen, den kanske fem-sex meter höga Getabacken, var avstängd! Oklart varför. Halkrisk, på ett traillopp? (Edit: Backen var avstängd för att inte beröva barnen med en av få pulkatillfällen här nere i Skåne! En klart giltigt beslut.)
  • Stigen var välskyltad och ordentligt uppmärkt, mer än någonsin. Med snön borde också stigen bli extra lätt att följa spåren i, men märkningen är viktig på ett lopp som passerar en massa korsande småstigar.

På morgonen mådde jag sådär. En förkylning hade börjat härja med retningar i halsen, så jag ville inte trycka på för hårt. Samma visa varje år känns det som. Men stora hostattacker uteblev, både under och efter loppet. Kanske kommer fakturan imorgon istället, men det tar vi då. Nu några timmar efteråt är jag faktiskt rätt nöjd med min insats.

Det går bra nu!

Det blev inget PB, hamnade en sekund bakom, men det blev en bästa placering! Jag som är en midpacker i de flesta lopp jag ställer upp i är oerhört stolt att hamna topp-10.

Jag fick kanske en liten fördel av att vara strumpseedad. Stävie Trail skänker en viss summa till välgörande ändamål och i år gick det till Ronald McDonald Hus i Lund, ett specialsjukhus för barn. Även om jag anser att McDonald’s kör whitewashing är jag ändå glad att pengarna går till ett bra ändamål, och når fram till behövande.

Strumpseedningen innebär att mot en liten extra avgift (som går till barnsjukhuset) får ett par rödvitrandiga clownstrumpor, och får välja att starta i sin normalt seedade grupp – eller i allra först i strumpstarten, för de som köpt och har på sig dessa strumpor.

Strumpprat

I år upplevde jag det som en ganska liten strumpseedad grupp, att alla di snabbe var antingen i de vanliga startgrupperna, eller ställde upp på två varv (13K). Tror inte ens det gått en kilometer när jag plötsligt fann mig ensam i ledning. Jag kunde ta mitt eget tempo, men å andra sidan hade jag ingen rygg att jaga, så jag vet inte om det egentligen var en för- eller nackdel för sluttiden. En ovan situation för mig, men jag kan absolut vänja mig vid känslan.

Lyckades hålla mig längst fram och gå i mål först, trots att snabbare löpare från den förstaseedade startgruppen jagade med tre minuters jaktstart. Naturligtvis var jag inte snabbast, hade till slut 8:e bästa tid på 6,5:an, men att gå upp och ta täten och hålla sig där kändes mentalt väldigt bra. Efter de långa ultraloppen under höst och vinter har jag haft en ganska motig period, där all form och flyt har uteblivit. Gött att få en liten boost inför den gryende säsongen!

Väl i mål träffade jag på fler vänner & bekanta, bland annat Johans fru Anna och hennes väninna Helen. Ett riktigt radarpar med glada miner! Vi fick banankontakt med en gång.

Resultat

Detta var mitt fjärde Stävie Trail. Loppet har funnits i fem år och femåringarna plus vinnarna fick unika gröna lövformade 5-årsmedaljer. Jag är ingen medaljnisse, mina medaljer hamnar i en låda, men det är kul med ett minne. Ibland när min fru tjatar städar jag i de innersta skrymslena och kan minnas tillbaka på lopp och äventyr.

Min vana trogen glömde jag att stoppa klockan på mållinjen, så den visade 30:30. Racetimer publicerade först tiden 30:09, sedan 30:10, så det kanske stämde. Men många ifrågasatte då det diffade över 30 sekunder för dem. Senare på eftermiddagen korrigerades resultaten ned med just 30 sekunder. Sånt som gör resultaten lite tveksamma, men det bekommer mig inte. Tiden är svår att jämföra rättvist på ett traillopp från år till år, även om banan är sig lik. Väder, underlag och antalet deltagare på de smala stigarna är några av de externa faktorer som påverkar tidsresultatet.

2018 – 29:40, plats 8: Snö men hyfsat bra grepp. Lätt förkylning, så det fanns mer att hämta!

2017 – 29:39, plats 11: Inget minne, men det gick tydligen fort! Får snegla på min RR om vad som hände. Förmodligen var jag skadad men inte så farligt. (Edit: Jag var visst förkyld, så klart!)

2016 – 31:38, plats 15: Plantar Fasciit, inte så kul för det blev värre efter loppet.

2015 – 30:39, plats 10: Plantar Fasciit, ändå ganska kul, för jag var på bättringsvägen och loppet bekräftade det!

2014 – Ej anmäld, men var sugen.

DATA

Vad: Traillöpning 6,5K (varvbana)

Tid: 29:40

Plats: 8/114 herr (och 8/289 sammanlagt)

Väder: Ganska trevligt, en smula kylslaget men shortsen var på.

Antal mygg: 0

Antal höjdmeter: 38 enligt klockan, men det var nog några till. Klockan mäter inte precist vid småkullar. Dock ett par meter lägre än vanligt pga struken Getabacke.

Skor: IceBug Pytho 4 (dobbade)

Stävie Trail ingår i Gripenserien, ett gäng kortare traillopp i södra Skåne.

RR Winter Cross Run 2018

Tredje upplagan av loppet, och det är fortfarande en speciell och unik upplevelse. Banan är den samma, möjligen någon liten justering, men samma glada stämning, samma höga puls och samma kräkiga och räliga små backar, om och om igen!

Johan ruggar lätt i den skånska kylan inför loppet

Nytt för i år var att det inte längre var gemensam start. Istället två starter för tre deltävlingar: 1 varv (ca 4K) följt av 2 varv (ca 7.5K) en timme senare. Tredje racet i racet var Dödskallen, för de sinnesutmanade som först körde ett varv, en liten paus, följt av de andra två. Inte helt oväntat var det rätt många pallplacerade som återkom i samtliga tre tävlingar, med några undantag för exempelvis tvåvarvsvinnaren, en österrikare som slog banrekord på typ 14min 12s eller därom på hans ena varv. Sjukt bra på en kuperad bana.

Själv körde jag min vana trogen ett varv. I år var det mest lättsprungna hittills. Det var strax under nollan så underlaget var torrt, hårt och utan lera – tyvärr! Förra året var det blåsigt, lerigt, grisigt och tungt, så i år kändes det nästan för lätt. Och då menar jag ”lätt”, som i ”fyfasenkräkochblodsmakimun”-lätt.

Två banpers slagna av två tokar i Efflon Adventure Team

Trots att formen var långt ifrån topp lyckades jag persa min tid, första gången sub-20 minuter, wohoo!

I år hade jag dock inte lika bra draghjälp. Förra årets gemensamma start var det fler jämnbördiga som växeldrog, nu var det glesare (just runt mig). Att det gick snabbare än tidigare år berodde på att jag bombade bra i nedförsbackarna. Dobbarna på skorna gav självförtroende, och jag brukar få bra fart utför, medan uppförsbackarna gick betydligt segare. Kändes frustrerat ibland att gå, och mycket riktigt fick jag böta 2-3 placeringar i sista backen. Totalt sett sprang jag dock förbi ungefär lika många under sista kilometern, som troligen bonkade med mjölksyra sprutande.

Inspektion av banan. Såg snöigare ut än det verkligen var.

Förra helgens backpass på St:Hans i Lund hjälpte inte precis att lyfta formen men gav åtminstone en bra mental förberedelse. Svampabanan, en bred motorbana för Folkrace och Motocross, är grymt kul att springa runt, upp och ner. Det enda jag möjligen saknade var tyngre publikstöd.

Det är väldigt publikvänligt, men mer kobjällror, busvisslingar, en klapp i ryggen och packat med folk som skriker en upp för backarna hade höjt trycket på adrenalinet flera snäpp.

Kanske kan man få mer av lokalbefolkningen att hitta dit med något kringarrangemang, någon publiktävling osv? Gott kaffe fanns det, och musiken i högtalarsystemet peppade. Men mer folk skulle sannerligen ge loppet ytterligare en dimension!

Heja heja, opp-opp-opp-opp!

Ingen skugga faller på den publik som var där: det hejades friskt. Jag och min äventyrskamrat Johan gjorde vår insats, ställde oss uppe vid sista krönet och skrek oss hesa när tvåvarvslöparna kom förbi mot varvning eller spurt till mål. Vi såg fighting-faces, några tummen upp, en hel del trötta ben, men samtliga kämpade sig upp och runt för att komma i mål!

Den befarade ishalkan uteblev, fast det fortfarande var fläckvis halt. Dock såg jag inte många som halkade, faktiskt bara en – som tur i oturen slog runt på ett gräsparti. Ett par sekunder såg det illa ut, men hon drog på andan, bet ihop och kom på fötter igen. Med pannben och jävlar anamma tog hon sig i mål!

Lagtävlingen: Malmö Gerillalöpare vann, följt av IF Malmö Løp med Sara som gäst!

Så roligt att se blandningen av elit och total amatör – som kämpar på sina villkor. Detta är ett lopp för alla, hur jävligt det än må vara. En av anledningarna till varför jag gillar det så mycket.

Afterrun med mersmak

Efter prisutdelningen samlades bekanta och nyfunna vänner på After Run-lunch på restaurang Trydes någon kilometer därifrån. Det var fullt med löpare som njöt av varm soppa och god semla.

Johan och jag passade på att propsa för arrangörerna att sälja tishor etc. nu när de har skaffat en så cool och fin grafisk profil på arrangemanget:

Läckert! Och det kanske kommer något plagg till nästa lopp om ett år! Hade stolt gått omkring med tröjan på jobb nästa vecka, och många andra sammanhang.

Tack alla som var med, alla som hejade, alla som arrangerade och ställde upp för att detta lilla speciella lopp finns.

Speciellt tack till Sara för traditionstyngd sällis. Och Johan, för allt kul och tokigt vi hittar på tillsammans!

Data

  • Vad: Cross Country/terräng-banlöpning? Läs mer på wintercrossrun.se
  • Distans: 4K, men i år sa Garmin 3,85. Pengarna tillbaka för saknade meter? 😂
  • Antal höjdmeter: 90-100
  • Placering: 26 i Herr (28 totalt)
  • Antal kullar: Eh… 20-40? Jag tappade räkningen.
  • Underlag: Fläckvis is, en del frusna traktorspår, någon millimeter snötäcke, på banad grusväg för motorbana. Inte lerigt som tidigare, men inte helt stelfruset heller.
  • Antal mygg: 0
  • Skor: Icebug Pytho 4. Något tunga, något osköna, men bra grepp och helt okej på denna tävling och bana.
  • Antal dubb per sko: 17
  • Antal tävlande: Totalt runt 500, nytt rekord!

Workouts for Garmin Fenix 3

Running interval sessions is a necessity for me. I do Fartleks at times, but for the more complicated interval workouts, I make use of my Garmin Fenix 3 sports watch. It has a Workout feature where all the logic steps of running, recovering and resting in various distances and time can be easily setup. I still have to do all the hard work, but the Fenix does help me get it executed.

On the Garmin Connect site it’s quite easy to build the workout, but then I found a few hiccups in transmitting to the watch itself. As it turns out, I had added Fortsätt läsa ”Workouts for Garmin Fenix 3”

RR Sandsjöbacka Trail 30K 2018

Redan innan start hade årets första race och målsättning gått i sank, men det skulle inte hindra mig från att göra det bästa av situationen.

En DNS, en DNF och en Finish

Efflon Adventure Team skulle samlas för gemensam social racedebut 2018, men Johan föll ifrån med tung förkylning bara dagarna innan loppet, och sedan en månad tidigare gick Anders på rehab. Dock gjorde han en fuling och knep några kilometer i starten över drumlinen längs E6:an, innan han vek av. Således lyckades vårt team skrapa ihop Fortsätt läsa ”RR Sandsjöbacka Trail 30K 2018”

RR Tjörnarparen 50K 2017

Ett av Sveriges bästa traillopp finns i Tjörnarp, mitt i Skåne. Den lilla byn och bygden runt banan engagerar sig varje år föra att omfamna galningarna som springer (vadar) runt bland lera, stock och sten. Och vi älskar dom för det!

Tanterna och gubbarna från den lokala PRO-föreningen bakar hemlagade kakor, breder riktiga mackor, kokar kaffe, grillar korv, bemannar servicestationerna, och tar hand om svettiga, kalla och utmattade löpare. Den lilla osttillverkaren Osterian i Nyrup bjuder på sina delikatesser och RD Lars Hektor, hans familj och en massa underbara funktionärer gör allt i sin makt, och lite till för att alla ska trivas och få bra service. TACK!

Ta bara specialmat och Fortsätt läsa ”RR Tjörnarparen 50K 2017”